kritik sedan 1993

James Taylor: Konserthuset, Stockholm, 5 juni 1999

Det var en artist med en lång karriär bakom sig som på måndagskvällen ställde sig på Konserthusets scen. James Taylor debuterade 1968 och tillhörde under sjuttiotalet den absoluta folkrock-eliten USA. Karriären har inte direkt genererat några singelhits men desto fler framgångsrika lp-skivor. Senaste cd-n Hourglass kom 1997 och är faktiskt en av hans bästa.

När James Taylor gick på scenen, strax efter halv åtta, var förutsättningarna de bästa – Konserthuset är en idealisk konsertlokal och jag visste att Taylor hade med sig ett kanongäng.

Glädjande nog infriades de högt ställda förväntningar, både för mig själv och för den trogna skara James Taylor-entusiaster som fyllt Konserthuset.

Taylor har en personlig och behaglig röst och fraserar på ett alldeles eget vis: ibland jazzigt, alltid själfullt. Trevligt nog visar han sig också besitta en torr, lite märkligt humor. Line´ em up, från senaste cd-n presenterar han som ”en ny låt, men den låter som alla de gamla, den är bara tekniskt sett ny”.

Genomgående är det lika sympatiskt som musikaliskt. Taylor och hans ypperliga medmusiker, fem till antalet, spelar gammalt och nytt men gör det utan att hänfalla till nostalgi eller publikfrieri. Snyggt blandar man upp singer/songwriter-traditionen med rock, västkustrock, blues. Även lite karibiskt gung får plats.

©Dan Backman Rec publ i SvD 990607

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: