kritik sedan 1993

Michael Franks: Barefoot on the beach (Windham Hill/BMG, 1999)

Egentligen gör Michael Franks samma skiva om och om igen. År efter år.

Nya cd-n Barefoot on the beach, den trettonde i ordningen, skiljer sig lika lite från debuten The art of tea (från 1975) som den skiljer sig från förra cd-n Abandoned garden (från 1995). Den enda skillnaden är att Franks bytt skivbolag.

Då som nu handlar det om ultracool, ultrasofistikerad musik som både är pop och jazz (mest jazz). Som en subtil kombination av Antonio Carlos Jobim och Steely Dan har han skapat sig ett alldeles eget litet reservat.

Franks har ett intimt, oefterhärmligt tilltal och älskar att rimma med ovanliga ord i texter som alltid uppehåller sig vid de mänskliga relationernas möjligheter och omöjligheter. Bara Michael Franks kan rimma ”luck” med ”unstuck” och ”deconstruct” till ett bossa nova-komp. Ofta refererar han till filmer, som i Heart like an open book: ”and weak from your sweet Ingrid Bergman-look/I gave you my heart like an open book”.

Som vanligt har han tagit hjälp av amerikansk studioelit, som med fingertoppskänsla surfar fram på de delika melodierna. Saxofonisten Michael Brecker har varit med från början medan ypperliga trumslagaren Shawn Pelton är med för första gången.

©Dan Backman Rec publ i SvD/City 990604

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: