kritik sedan 1993

Galleri Karlsson: Y.1, Stockholm (1999)

Den svenska sextio- och sjuttiotalskonsten upplever just nu ett förnyat intresse. Inte som en omstörtande, revolutionär kraftkälla att direkt använda sig av, mer handlar det om ett nostalgiskt tillbakablickande att hämta inspiration från. Eller att ifrågasätta.

Det galleri som kanske tydligast förknippats med den unga och avantgardistiska sextiotalskonsten är Galleri Karlsson, beläget på Vidargatan i Stockholm mellan åren 1964 och 1971. Några andra var Observatorium, Pierre, Hedenius och Maxim.

Galleri Karlsson drevs av det unga paret Bo och Eva Karlsson och hade som utställare många av de konstnärer som skulle bli synonyma med den svenska sextio- och sjuttiotalskonsten. Dick Bengtsson, Lars Hillersberg, Carl Johan och Marie Louise de Geer, Kjartan Slettermark, Lena Svedberg.

Ynglingagatan 1 är det galleri som tydligast kan sägas ha fört arvet från galleri Karlsson vidare på nittiotalet. Kanske inte direkt medvetet, mer indirekt (en av Karlsson-döttrarna driver kafét på galleriet, en händelse som ser ut som en tanke). Med start nu i helgen visas där en utställning som behandlar just Galleri Karlsson. Det blir fotografier, konstverk, texter, affischer och kuriosa ur Bo A Karlssons egna samlingar.

Varför öppnade ni galleriet?

– Vi ville starta ett forum för den yngsta konsten. De gallerier som fanns var mer eller mindre bara för de etablerade, berättar Bo A Karlsson på telefon från Göteborg.

– Konstklimatet var helt annorlunda. Det var inte brukligt att de som gick på Konstakademien eller Konstfack visade upp sig innan de var klara. Man gick ut skolan och jobbade hemma i tre till fem år. Sedan fick man, i bästa fall, sin första separatutställning. Under sextiotalet förändrades oerhört mycket. Ungdomen kom fram på ett helt annat sätt och började ställa ut redan under studietiden.

Det var en tid av nyvaknat politiskt engagemang och samtidigt en tid då popkulturen gjorde entré. Hur involverade var galleriet i allt detta?

– Galleriet var en mötesplats för allt möjligt. Vi hade mycket musik. Gunder Hägg (numera Blå Tåget) hade sin andra spelning här, den första var på Moderna museet. Jazzmusiken började komma i skymundan så vi hade varje lördag konserter med exempelvis Bernt Rosengren eller Lasse Werner.

Kan man se någon slags linje i valet av konstnärer och sättet som galleriet profilerades på?

– Vi brukade inte dra oss för att visa provokativa grejor. Lite skämtsamt sa vi att en säsong utan polisingripande var ett misslyckande. Det var inte så att vi bara visade måleri, meningen var att visa bildkonst i stort.

Bo A Karlsson berättar att han särskilt vurmade för fotografiet och att avsikten var att visa minst en fotoutställning per säsong. Den första fotograf som fick ställa ut var Ture Sjölander, en för tiden synnerligen kontroversiell fotograf.

Med bilder på grimaserande kändisar och nakna kvinnor fotograferade ur märkliga vinklar lyckades han uppröra vänner av lag och ordning. När Dagens Nyheters fotokritiker skrivit en entusiastisk recension och tidningen samtidigt publicerat en av nakenbilderna blev det folkvandring och besök av Expressen och TV-profilen Ulf Thorén (som gjorde ett inslag till Aktuellt). En riktig sensation på den tiden.

Vilken ställning fick ni i det stockholmska konstlivet?

– Vi fick ju en outsiderställning. Vi var ett litet gäng gallerier som höll ihop och samarbetade.

Förhållandet till institutioner och muséer?

– Mycket bra. Jag måste berömma Moderna museet som verkligen stöttade oss med inköp och utbyte av tjänster. Även stadens olika inköpsrotlar köpte mycket.

Var det även privatpersoner som köpte konst?

– Ja. Framförallt var det många unga människor som köpte. Vad som hände var att affischerna dök upp. Och litografier. Man kan säga att affischen blev en sorts ungdomskonst. Det var många som arbetade på detta nya sätt: Lars Hillersberg, Ulf Rahmberg, Lena Svedberg och framförallt Sigvard Olsson. Lite senare Sture Johannesson och några till.

Tjänade ni själva några pengar på galleriet?

– Vi hade ju inte kunnat klara det utan ett arbete på sidan om. Men det var väl något år då familjen enbart levde på inkomster från galleriet.

Varför stängde ni galleriet?

– Tja, sextiotalet hade tagit slut. Det var ju en väldig skillnad mot när vi började. 1971 fanns det över hundra gallerier i Stockholm, jämfört med de tolv som fanns när vi började 1964. Det var visserligen en större marknad men det var samtidigt en mycket mer kommersiell marknad. Du var tvungen att handla på ett annat sätt för att överleva.

Blir du aldrig sugen på att ha ett galleri igen?

– Jo. Om några år ska jag öppna ett pensionärsgalleri.

På allvar?

– Ja, det blir bara pensionärer som får ställa ut där. Men det var ju så att när vi startade var det för att föra fram den unga konsten. Nu sluts cirkeln.

Hur förhåller du dig till konstutvecklingen på senare år?

– Jag har intresserat mig hela tiden och åker runt i Europa och världen på utställningar. Men när jag var nere på Documenta i Kassel för två år sedan hade jag svårt att hitta något riktigt bra bland alla installationer – ända tills jag kom in i ett rum där de hade byggt upp en Öyvind Fahlström-installation. Jag kände mig lite avslöjad då.

galleri karlsson

©Dan Backman Artikel publ i SvD/City 990604

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: