Efter majrevolten, det stökiga 70-talet. Moderna museet, Stockholm/Galleri Karlsson: Ynglingagatan 1, Stockholm/Hjärtat sitter till vänster: Södertälje konsthall (1999)
Det finns ett stort inslag av 60- och 70-talsnostalgi i det samtida svenska konstlivet. Yngre konstnärer tittar bakåt och låter sig inspireras av en konst som var allt det som den teoretiska postmodernismen inte var: politisk, agitatorisk, alternativ, livsbejakande och flummig. Efter en lång följd av år med ljudlösa implosioner är det naturligt att många söker efter bullriga explosioner igen.
Exemplen är många. Redan 1990 sammanställde Nordiskt konstcentrum en tung utställning med nordisk konst från åren 1960 till 1972, en utställning som uppvisade både likheter och olikheter de nordiska länderna emellan. Mest drag tycks det ha varit i Sverige och Danmark. När utställningen visades på Kulturhuset passerade den dock relativt obemärkt. Kanske var det för tidigt? Kanske var den för akademisk?
Förra året sammanställde konstnärerna Ola Åstrand och Ulf Kihlander Hjärtat sitter till vänster, en stor och rolig utställning som samlat det mesta av det bästa från åren 1964 till 1974 (även om allt, i ärlighetens namn, kanske inte inte har kvar sin forna strålglans): Puss, Channa Bankier, FNL-rörelsen, Hans Esselius, musikrörelsen, Dick Bengtsson, Moki Cherry, Öyvind Fahlström. Allt i en saligt flummig röra som känns kongenial med epoken: Åstrand och Kihlander har gått direkt till källorna vilket gjort att utställningen blivit oborstat levande.
Efter att ha turnerat till Göteborg, Luleå och Uppsala kommer Hjärtat sitter till vänster slutligen att landa på Södertälje konsthall i september (en logisk slutpunkt eftersom konsthallen under 60- och 70-talet hörde till de mer radikala i landet).
Innan dess kommer Bo A. Karlsson, som hade ett av tidens mest betydelsefulla gallerier – och som även varit inblandad i Hjärtat sitter till vänster – ägnas en utställning på Ynglingagatan 1 (ett galleri som för övrigt visade psykedeliskt politiska affischer av Sture Johannesson tidigare i våras). I början av juni presenteras där Galleri Karlsson – som låg på Vidargatan vid Odenplan mellan åren 1964 och 1971 – med vernissagekort, affischer, fotografier, tidningsklipp och allehanda kuriosa. Bo A. Karlsson har sparat det mesta och kommer även hänga upp en del originalkonstverk från tiden.
Första veckan kommer vara fulltecknad med föredrag och Blå Tåget kommer kanske att spela. (Ett stickspår: Blå Tågets eminente trumslagare Leif Nylén gav förra året ut boken Den öppna konsten, där han på ett föredömligt vis behandlar ”happenings, instrumental teater, konkret poesi och andra gränsöverskridningar i det svenska 60-talet”).
Moderna museet, som under Pontus Hulténs ledning öppnade sina dörrar för allt det nya under 60- och 70-talet, vill plötsligt också vara med och leka och hakar lite yrvaket på den trend jag här beskrivit (påpekas bör att den 70-talskonst vi här talar om egentligen aldrig somnat in utan med jämna mellanrum dykt upp, både i aktuell och inaktuell form). Under rubriken Efter majrevolten, det stökiga 70-talet har Ragnar von Holten dammat av ett nittiotal verk ur museets samlingar och lyft upp dem i ljuset (så ljust det nu kan bli med Moneos snålt tilltagna ljusinsläpp).
Främst har intresset riktats tidningen Puss och några av dess medarbetare, Lars Hillersberg, Ulf Rahmberg och Lena Svedberg (de två förstnämnda fortfarande verksamma, den sistnämnda sedan länge bortgŒngen). Men också konstnärer som Carl Johan och Marie-Louise de Geer, Sture Johannesson, Berndt Petterson, Kjartan Slettermark och Petter Zennström. Och Öyvind Fahlström förstås, vars samlade grafik för övrigt kommer vandra runt i Riksutställningars regi senare i höst.
Problemfritt är det inte: den lilla utställningskatalogen är söt och fin på ett sätt som rimmar illa med tidsepoken och museichefen David Elliott förefaller oengagerad och oinitierad när han i förordet retoriskt orerar om ”konstens makt som en moralisk kraft”. Roligare är det då att läsa Jan Hannerz direktrapport om livet med Öyvind Fahlström och Puss (för att inte tala om hur kul det är att läsa Jarl Hammarberg-Åkessons dagboksanteckningar från tiden – leta på biblioteket!).
Varför von Holten plockat fram verk av Peter Tillberg och Carsten Regild förstår jag inte (bortsett från att de fanns i samlingarna). Tänk vad kul det hade varit att få se något av Karin Frostensson istället (som gjorde några av Puss-gängets allra bästa bilder och som inkluderades när galleristen Claes Sweger presenterade gänget på Konstmässan redan 1989). Frågan är också när Olle Kåks tidiga måleri ska plockas fram igen? Den svit målningar han visade på Moderna museet-utställningen Svenskt alternativ 1970 håller lika bra idag.
Att Hillersberg och kompani var en samling föga dogmatiska vildhjärnor står helt klart för alla som bläddrat i några nummer av Puss. Här sparkas det åt alla möjliga håll och kanter. Inte ens kommunisterna går säkra (särskilt inte flumvänstern: ”Hög-partiet är polarna som förändrar samhället inifrån genom att döda Svenne inom sig med brass” lyder inledningen till en kul sida med bilder av en påtänd Kjartan Slettermark). Humorn är minst sagt dråplig och grovkornig och plockad från svensk och amerikansk serietradition: från Albert Engström till Robert Crumb ungefär.
Vad som hållit sig allra bäst är kanske ändå några textlösa bilder av Lars Hillersberg. Hommage à Mao är en svartvit bild av ett demonstrationståg där demonstranterna är klonade på ordförande Mao och bär porträtt på alla möjliga vanliga och ovanliga människor. Som uppochnervända världen.
©Dan Backman (foto: Bukowskis) Artikel publ i SvD/City 990521
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera