Todd Rundgren (1999)
Det är inte lätt att vara Todd Rundgren-beundrare. Som en av pophistoriens mest kreativa begåvningar har han rastlöst hoppat mellan alla möjliga och omöjliga musikstilar. Från slamrig sextiotalspop och naket romantiska pianoballader till blåögd vit soul och kvasimystisk progressiv rock. Från glamrockaren Todd Rundgren till digitala artisten TR-I.
Somliga av hans låtar är så sublima och själfulla att ögonen tåras, somliga är så inspirerat livsbejakande att man lyfter från golvet – I saw the light, från 1972, är kanske den mest fulländade poplåt som gjorts – medan annat är ofokuserat på gränsen till det outhärdliga. Den pompöst anspråksfulla progrock han ägnade sig åt med med gruppen Utopia (första albumet kom 1974) fick många att ta sig för pannan och undra om han råkat ut för en snedtändning.
Soloalbumen Something/Anything (1972), A wizard, a true star (1973) och Todd (1974) är förstås otroligt mycket bättre men låter – som helheter betraktade – knarkigt experimentella på ett sätt som idag både är stimulerande och svårsmält. Speciellt de två sistnämnda är ruggigt ojämna. Something/Anything är överlägset bäst och innehåller, förutom flummiga stickspår, flera av hans mest klassiska låtar; I saw the light, It wouldn´t have made any difference, Marlene, Hello it´s me, för att nämna fyra av de allra bästa.
För de flesta fansen utgör de tre ovan nämnda dubbelalbumen själva centrat i Todd Rundgrens musikaliska universum. Den klassiska sjuttiotals-trilogin. På gott och ont har Rundgren här till fullo utnyttjat sin potential som kompositör/ljudtekniker/producent/arrangör/instrumentalist/sångare och levt ut sitt kontrollbehov och sin individualism på ett sätt som kan påminna om universalgenier som Stevie Wonder och Prince.
Just detta med individualismen och kontrollbehovet – kombinerat med ett rastlös behov av att gå vidare – kan sägas vara karaktäristiskt för amerikanen Todd Rundgren. Den senaste cd han släppt, under namnet TR-I, heter mycket riktigt The individualist (att den är hans tråkigaste är lika sorgligt som sant).
Det säger sig själv att en sådan överproduktiv artist inte haft någon spikrak karriär. Från de första plattorna med Nazz, som debuterade 1968 med en starkt brittiskt influerad pop, fram till och med dubbelalbums-trilogin (avslutad 1974 med Todd) gick det uppåt på ett någorlunda linjärt vis.
I och med bildandet av Utopia blev det mer komplicerat. Publiken delades upp i två läger och den fortsatta karriären kom att bli ganska så krokig. För att inte säga förbryllande. Utopia-plattor varvades med soloskivor i ett tempo som från början var absurt högt men med tiden blivit mer normalt. Till dags dato har det blivit ett trettiotal.
Förutom att jobba som en besatt med sin egen musik har Rundgren periodvis varit en efterfrågad producent. Meat Loafs Bat out of hell är hans mest framgångsrika produktion men han har även producerat artister som The Band, Hall & Oates, Patti Smith, New York Dolls och XTC.
Som en naturlig följd av fascinationen för teknologiska landvinningar har Todd Rundgren varit tidigt ute med syntar, datorer och internet (något som musiken blivit lidande av, kan tilläggas). 1993 kom den interaktiva cd-n No world order, följd 1995 av The individualist. Han har även gjort konserter där publiken kunnat påverka förloppet och blivit interaktivt medskapande. Som TR-I har Rundgren sin egen plats på nätet (tr-i.com).
För att etablera en egen direktkanal med den till synes outtröttlige 50-åringen ringde jag upp honom i en studio på Hawaii.
Varför har du flyttat till Hawaii?
– Jag ville bo på ett ställe där jag kunde känna mig tryggare när det gäller mina barn. Sedan är det så att jag är femtio år och söker ett ställe att slå rot på och det här är nog det trevligaste ställe jag varit på.
Du var uppenbarligen starkt påverkad av Laura Nyro och hennes musik.
– Ja, hon var tidigt en stor influens, speciellt när jag började skriva sånger. Samtidigt kan man säga att vi båda växt upp med samma slags musik, rhythm & blues och showmusik.
Ni träffades väl också?
– Ja, vi umgicks ett tag. Vi träffades efter hennes andra skiva (Eli and the thirteenth confession från 1968). Hon ville att jag skulle sätta ihop ett band så att hon kunde komma ut och spela. Tyvärr var jag alltför involverad i mitt eget band Nazz så jag missade möjligheten att få arbeta med henne. Flera år senare hjälpte jag henne att producera Mother´s spiritual (från 1984). Hon hade jobbat med den under två års tid utan att få den klar så jag satte lite fart på processen.
Du tycks besatt av ditt musikskapande. Mer än de flesta faktiskt.
– Ja, det verkar så. Jag har inga hobbies, det är mer så att mina intressen blir delar av mitt så kallade arbete. Så var det med datorerna, som nu blivit en så central del av det jag sysslar med.
Det verkar vara viktigt för dig att ha total kontroll.
– Ja, vid vissa tillfällen har det varit det. Idag handlar det mera om ekonomiska svårigheter att hålla ihop en stor grupp snarare än att jag måste jobba själv och ha total kontroll.
Vad jobbar du med just nu?
– Jag har just kommit tillbaka från en tvåmånaders turné med Ringa Starr and his all stars, som den här gången inkluderade några av mina stora förebilder, som Jack Bruce, Gary Brooker och Simon Kirk. Det var himla kul. Nu måste jag ta itu med musiken som jag distribuerar via internet. Jag har lyssnare som jag förbundit mig att leverera musik till.
Hur går det?
– Det går bra. Jag har tillräckligt många för att ett skivbolag ska vara överflödigt. Ekonomin är ju mycket mera rimlig här, jag behöver inte pressa upp en massa skivor som sen kanske inte säljs. Alla har betalt i förskott.
Har du nordiskt påbrå? Rundgren låter väldigt svenskt.
– Min farfar var från Sverige. Men vi kände honom aldrig så väl. Han försvann när han gjort min farmor gravid.
Selektiv diskografi:
På senare år har de flesta av Todd Rundgrens Bearsville-inspelningar (som lämpligt nog råkar vara de bästa) återutgivits på cd. Först var det Rhino, som med sedvanlig noggranhet tillfredställde USA-marknadens behov av gamla Todd Rundgren-plattor. I Europa är det Castle som släppt de fem första plattorna samt en cd-samling (fantastiskt genomarbetade återutgivningar; originalomslag kompletterade med initierade texter om musiken samt intervjuer med Todd). För nybörjare och de som vill gå på djupet har jag här gjort en snabbguide. De som gillar vinyl har rätt goda chanser att hitta en och annan Rundgren på skivbörsarna.
Grundkurs: ”Go ahead. Ignore me”. The best of Todd Rundgren.
Överkurs: ”Go ahead. Ignore me.” The best of Todd Rundgren, Runt, The ballad of Todd Rundgren, Something/Anything, A wizard, a true star.
Avancerad överkurs: ”Go ahead. Ignore me.” The best of Todd Rundgren, Runt, The ballad of Todd Rundgren, Something/Anything, A wizard, a true star, Todd, Hermit of mink hollow, Nearly human, With a twist.
Omdömen:
”Go ahead. Ignore me”. The best of Todd Rundgren (1999). Utmärkt dubbel-cd som fokuserat på de poppigaste hitsen och de vackraste pianoballaderna.
Runt (1971). Charmig och oborstad solodebut från 1971. Eklektisk och elektrisk blandning av garagerock, jublande pop, vit soul samt en hommagé till Laura Nyro.
Runt. The ballad of Todd Rundgren (1971). Fler hjärteknipande pianoballader i Nyro-skolan. Rundgren spelar som vanligt en mängd instrument men resultatet är ovanligt samlat och koncentrerat.
Something/Anything (1972). Mest Todd Rundgren för pengarna. Instrumentala Breathless inspirerade antagligen Mikael Ramel till proggiga stordåd här hemma i Sverige.
A wizard, a true star (1973). Stökig LSD-trip. Ekon av allt möjligt från Beatles till Phillysoul. High Llamas har lyssnat ordentligt på Tic tic tic it wears off och Prince har antagligen spelat sönder sitt exemplar.
Todd (1974). Kreativ urladdning. Frustrerande hopp mellan ofokuserade experiment och underbara poplåtar som A dream goes on forever och Izzat love?
Hermit of mink hollow (1978). Klassisk popmusik. Can we still be friends, Hurting for you, Too far gone borde spelas på radion dagligen och ordineras alla med kärleksproblem.
Nearly human (1989). Förbisedd. Blankpolerad vit soul i Hall & Oates-traditionen. The waiting game, Parallel lines och Fidelity hör till hans bästa låtar.
With a twist (1997). Sköna bossa nova-versioner av Rundgren-favoriter som I saw the light och Can we still be friends. Lättsamt och trivsamt.
©Dan Backman Artikel publ i SvD 990416
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera