Bengt Beche Berger (1999)

av Dan Backman, 1 april, 1999

Sjuttiotalets svenska musikrörelse beskrivs ofta på ett svepande och fördomsfullt sätt. Det är proggmusik hit och politiska slagord dit. Sällan eller aldrig något om den vildvuxna flora som frodades: kulturella och sociala experiment, trallvänliga kampsånger och avantgardistisk friform.

Bengt Berger, Beche kallad, har figurerat i många band och sammanhang kopplade till denna tid. Aldrig i några av epokens populistiska band, desto oftare i dess experimentella utkant, där jazz och folkmusik från jordens alla hörn använts på ett radikalt och nyskapande vis: från Arbete & Fritid över musikerkollektivet Ett Minne För Livet* och fram till egna projektet Bitter Funeral Beer Band.

Idag är den 57-åriga trummisen och slagverkaren mer profilerad som jazz- och teatermusiker, både med egna och andras projekt. I dagarna har han precis sjösatt det senaste: Bengt Berger Old School. En ganska så oborstad konstellation av gamla och nya vänner, alla med olika bakgrunder. Bosse Skoglund och Mats Öberg är två av dem.

Bengt Berger talar själv om ”country & eastern” och ett gammalt bortglömt begrepp som kultis. I inledningsspåret till cd-n ”All time high” hör jag själv en Disney-ljudande tomtemarsch, pseudo-orientalisk moog, bluesmunspel, spräckig friform-sax och underbart svängigt trumspel. Tankarna går till amerikanska gränsöverskridare som Sun Ra, Carla Bley, Hal Willner eller Don Was. Men också till Arbete & Fritid.

Är det en medveten återkoppling till gamla proggtider?

– Nej, men jag kan höra kopplingen nu när plattan är klar. Själv har jag mer tänkt på kultis.

Vad menar du med kultis?

– Då menar jag Calle Jularbo. Det som jag hörde på radion när jag var liten. Dragspelstjosan och dansbanemusik.

Bengt talar om kultismusikens folklighet gentemot folkmusikens konstmusikaliska utvecklingen. En statushöjning han inte själv är så förtjust i.

– Jag har rätt svårt för musik som uttryckligen talar om att den är konstnärlig.

Den aktuella cd-n repades och spelades in på fem dagar. Något som både belyser de ekonomiska realiteter som gäller inom den kommersiellt sett smala sektor som Bengt Berger verkar inom men som också speglar en strävan att fånga det spontana.

– För mig är spelandet det viktiga, inte produkten. Jag skiter i om någon tycker om det eller inte, även jag förstås blir jätteglad när någon gör det. För mig handlar det om att sitta i sandlådan, att vara så barnslig som möjligt.

Många av melodierna på ”All time high” har texter. Osofistikerat framförda och intressant nog behandlade som ett musikaliskt element bland andra. Några texter är plockade från teateruppsättningar som Bengt varit involverade i, några är beställda av textförfattare i bekantskapskretsen. Agneta Pleijel, Niklas Rådström, Torkel Rasmusson, Mats Nörklit.

– En dag när jag var på Musikaliska akademiens bibliotek så satt Tomas Tranströmer där. Jag gick fram till honom och berättade om mitt projekt och undrade om han ville skriva en text.

Tranströmer var inte alls ovillig och föreslog att Bengt skulle skicka en tape med musik.

– Men jag vågade aldrig. Jag har för stor respekt för honom. Jag ska skicka skivan istället, kanske kan det bli något i framtiden.

Jag besöker Beche i hans gula trävilla utanför Stockholm. Vi sitter i köket med utsikt mot skogen. Utanför plumsar två katter omkring i snön och inne tickar en väggklocka. Efter en stund börjar han plocka fram cd-skivor. Mot slutet av intervjun börjar han rota i flyttkartonger fyllda med vinylrariteter från sjuttiotalet.

Du har hållit på med musik väldigt länge. Själv minns jag dig från musikrörelseband som Arbete & Fritid, men du började väl långt tidigare?

– Jag började spela jättesent, jag var över tjugo bast. Innan jobbade jag med datamaskiner, stora som det här rummet.

När var det?

– 1962. Jag hade lyssnat på jazz tidigare, men när jag hörde Elvin Jones spela trummor med Coltrane, ja, då var det som att ”jaha, man kan alltså spela precis som man vill!”.

Beche fick ett trumset av en kompis och började träna som en dåre. Efter ett tag startade han ett band kallat Vasakvartetten (han bodde på Dalagatan i Vasastaden).

Kvartetten vann några orkestertävlingar och spelade bland annat på Pistolteatern innan Beche hamnade i nästa musikaliskt omvälvande situation.

– Jag träffade en indier i tunnelbanan och fick låna en skiva med indisk musik. Jag bara älskade det från första stunden.

Året var 1964 och Beche jobbade snabbt ihop pengar (databranschen var lukrativ redan då) och liftade till Indien. Bara så där. Från den ena dagen till den andra typ.

– När jag kom till Bombay slog jag upp telefonkatalogen och letade efter Ravi Shankar. Men varken han eller någon av de andra som spelat på skivan gick att finna.

Beche vände sig till den indiska radion för att komma i kontakt med någon som skulle kunna lära honom spela tablas. Dagen efter presenterades han för Pandit Taranat, den man som skulle bli hans tablas-guru.

– Jag gick till honom varje dag i tre, fyra månader. Ända till pengarna var slut och jag måste åka hem.

Tillbaka hemma i Sverige igen experimenterade han lite med sina nyfunna indiska insikter tillsammans med musiker som Urban Yman, Tommy Koverhult och Kjell Westling. Men framför allt jobbade han ihop mer pengar för att kunna åka tillbaka.

Denna gång, och nu har vi kommit fram till 1967, hamnade han i Sydindien, nästan nere vid sydspetsen och denna gång lärde han sig spela en annan sorts trumma: mridangam. Genom sin nya lärare P.S. Devarajan kom Beche i kontakt med den hinduiske förkunnaren Swamy Haridhos. Tillsammans följde de med på resor runt i Sydindien.

– Vi kunde komma till en stad som Madurai, och där, innanför templets murar, byggde han upp en scen och berättade och sjöng om Krishna. Till en början var det väldigt lite folk – kanske 40, 50 personer – men efter en månad kunde det vara upp till tio tusen.

Sammanhanget som Beche hamnat i var alltså lite speciellt. Känslorna gentemot det hinduiska helgonet pendlade mellan uppfattningen att han egentligen var en ”bilhandlare” som lurade folk och uppfattningen att han faktiskt gjorde något riktigt bra, att han tog ansvar och gav många arbete.

– Han dog häromåret, på en pilgrimsfärd till Ganges. Han gick ner i floden och bara försvann. Omedelbart efteråt spreds historier bland anhängarna om hur han dykt upp bland molnen och vinkat.

Du gick aldrig in i det andliga, i hinduismen och meditationen?

– Det är klart att det fanns ett intresse, och jag läste mycket böcker och så, men det var inte mitt huvudsyfte med vistelsen.

1969 var det läge att åka hem igen. Det kändes lite konstigt att sitta långt borta i Indien när det pågick en smärre revolution hemma. Politiskt och kulturellt.

I Sverige hade studentockupationer och demonstrationer lett fram till den spirande musikrörelsen. Snabbt kom Beche med i Arbete & Fritid, en orkester som befann sig mitt uppe i detta och som förhöll sig fritt både till jazz och folkmusik. Fast även om man använde sig av utomeuropeiska influenser kom inte de indiska läroåren till användning.

– Jag hade ju fått en klassisk skolning och kunde inte använda denna på det mer låt-gå-aktiga sätt vi hade i bandet. Jag var väldigt ofri med mina tablas.

Efter några års spelande på musikforum, folkfester, solidaritetstillställningar och Black Panther-galor runt om i landet stötte Beche ihop med jazzmusikerna Palle Danielsson och Bobo Stenson. Tillsammans med dessa, bassist respektive pianist, och saxofonisten Lennart Åberg, bildades kvartetten Rena Rama. Ett av de mer stilbildande banden i den nya svenska jazzen.

Även här var det folkmusikaliska inflytandet märkbart. Speciellt det utomeuropeiska.

Jag minns att man vid den här tiden också började höra mer och mer av den turkiske trumslagaren Okay Temiz och hans band Sevda.

– Javisst, det var vansinnigt livaktigt och det hände väldigt mycket musikalisk. Bernt Rosengrens kvartett var på sin höjdpunkt då.

Parallellt med detta inleddes ett samarbete med den amerikanska jazzmusikern Don Cherry, som var gift med den svenska textilkonstnären Moki, och därför tillbringade en betydande del av sjuttiotalets första hälft här.

– Don dök upp ibland när Arbete & Fritid spelade. Så där som han brukade göra: plötsligt var han bara på scenen och efter en stund var han försvunnen. Det var något med min spelstil som han blev väldigt förtjust i. Jag tror att det fanns någon sorts släktskap med Ed Blackwell, som var hans favorit-trumslagare. Så småningom började vi spela med varandra.

Aldrig i en fast grupp väl?

– Nej, han jobbade inte så. Han ringde upp folk som han ville jobba med. Christer Bothén var med rätt mycket. Och Bernt Rosengren. Och ibland amerikanare.

Det var en öppen tid.

– Han mådde som bäst under de åren. Sedan blev det mer och mer problem. Det speciella med Don var hans förmåga att gjuta ihop olika människor. Det kunde vara några jazzmusiker och kanske en tjej med ett konstigt instrument, Don fick alla att jobba med samma grej och göra jättebra musik.

Som Miles Davis.

– Ja, precis.

Beche letar vidare i sin minnesbank och kommer upp med ännu ett fantasifullt gruppnamn: Spjärnsvallet. Här spelade han med blåsarna Kjell Westling och Christer Bothén. Basist var till en början Nikke Ström, sedan Tony Thorén. Båda lika överraskande: Ström brukade spela med militanta göteborgare som Totta Näslund och Thorén med trygghetsrockare som Eldkvarn.

Efter Indien blev Afrika intressant. Det låg i tiden att musiken skulle ha en tydlig funktion och att avståndet artist/publik skulle överbryggas. Precis detta – och en ny intressant rytmik att sätta sig in i – fann han i det afrikanska.

– I indisk musik är rytmen horisontell. Man tänker i cykler. I afrikansk musik jobbar man på tvären och adderar nya, annorlunda rytmfigurer på varandra.

1975 satte sig Beche, hans dåvarande fru Prudence och deras barn, 5 och 6 år gamla, i en Landrover och åkte till Ghana. Prudence arbetade med en doktorsavhandling och Beche gick i lära hos xylofonmästaren Kakraba Lobi och mastertrumslagaren Doe Kushiator och spelade med ”den hetaste begravningsorkestern i Brong-Ahafu”.**

– När jag kom hem ville jag använda mig av all det nya jag lärt mig. Först med Archimedes badkar sedan med Bitter Funeral Beer band, som egentligen var ett slags utökat Badkar.

Vid det här laget hade musikrörelsen börjat knaka i fogarna och bli så tråkig som dess belackare hela tiden hävdat. Så här i efterhand har Beche inte så värst mycket till övers för vissa av rörelsens flaggskepp.

– Det roliga var instrumentalmusiken. Wiehe och de andra har jag aldrig kunnat engagera mig i.

Hur förhöll du dig till det politiska engagemanget?

– Vi spelade med Minnet på första maj-demonstartionen varje år. Vi hade en blåsorkester som i princip bara spelade vid sådana tillfällen. Man läste och debatterade, det var en del av vardagen. Idag skulle det aldrig falla mig in att göra någon slags avbön. Även om man var blåögd i vissa avseenden så tycker jag fortfarande inte att det är något fel i att vara kommunist. Alla var ju det av en vilja att skapa något positivt.

Vi sitter kvar i köket. Kaffet är urdrucket. Det börjar skymma och Beche hämtar en gul cd med Chapter 7. På omslaget finns en bild av den indiska läskedrycken Thums Up (en indisk variant på Seven Up). Vi har kommit fram till 1987 och nu har Beche börjat spela mer ”vanlig” jazz igen. Chapter 7 låter stötiga och brötiga. Fast i valstakt.

Vi går vidare. Hur kom du in på det här med teatermusik?

– Jag gav Suzanne Osten en skiva. Hon blev intresserad och så gjorde vi ”Stormen” på Stadsteatern. Jag gjorde även musiken till hennes film ”Bara du och jag”, men den gick ner efter tre dagar.

Under fem års tid blev det en hel del föreställningar, med Suzanne Osten, Peter Oscarsson och andra regissörer.

Under nittiotalet har Beche främst spelat med Enteli (Johan Söderqvist, Lena Willemark, Ale Möller, Jonas Knutsson) och trion Berger Knutsson Spering. Musik som står och svajar mellan jazz och folkmusik.

– Jag är fortfarande väldigt inspirerad av Don Cherrys fria upplägg, konstaterar han och förklarar hur målet varit att nå ett naturligt flöde där musiken hela tiden kan ta nya riktningar. 

– Precis på samma sätt som Miles så bestämde Don färdriktningen genom att plötsligt börja spela en ny låt. Och då var det bara att hänga på. Skillnaden är att jag inte vill att det ska vara en som bestämmer diktatoriskt, jag vill att det ska vara demokratiskt. Det enda band där det fungerat riktigt bra är trion jag har med Jonas Knutsson och Christer Spering. Det är det optimala musikantbandet.

Är du en aktiv musiklyssnare?

– Nej, jag lyssnar inte på så mycket musik. Det hör mera till när man ska ta reda på vad man tycker om. Nu vet jag vad jag vill göra, så det är bara störande. När jag sätter på musik hemma blir det i allmänhet något sydindiskt. Eller något med Miles.

* (Ett Minne För Livet bestod av Spjärnsvallet, Bitterbandet, Vargavinter, Iskra och Archimedes Badkar. Själv minns jag svagt någon maratonkonsert en lördagseftermiddag i Kulturhusets hörsal med jättemånga musiker och jättemånga instrument. Brukade det för resten inte alltid vara konserter i Kulturhusets hörsal på lördagseftermiddagarna?).

**(När vi efter intervjun snuddar lite vid minimalismen berättar Beche att Steve Reich varit i Ghana precis innan men att han varit tvungen att åka hem ”för att det inte fanns något thé där”).

©Dan Backman Intervju publ i SvD/City 990401