Michael Ruff: Fasching, Stockholm, 17 mars 1999
Utan någon särskild uppbackning från musikbranschen eller medierna har amerikanen Michael Ruff skaffat sig en ansenlig publik. Främst har det skett genom ett idogt turnérande och en sällsynt förmåga att skapa en trivsam atmosfär. De gamla fansen kommer tillbaka gång efter gång, samtidigt som nya tillkommer för varje turnérunda.
På Fasching har han varit ett otal gånger, på senare år främst med de muskulösa latinopolarna Straitjacket. Vännerna han samlat runt sig denna gång är sångerskan Maxyanne Lewis, gitarristen Marty Walsh, bassisten Lars Danielsson och trummisen Per Lindvall. Samtliga gediget erfarna musiker med förmåga att hänga med i de nya, knappt repeterade låtar Michael Ruff tagit med sig hemifrån Kalifornien.
Som vanligt är det informellt och trivsamt. Ruff är rolig och följer alla sina spontana infall. Vid ett tillfälle, när han improviserar en ny text till The girl from Ipanema, får han mig att tänka på musikfrågeprogrammet Så ska det låta (Ruff har till och med samma hår som Robert Wells).
Mest handlar det förstås om vackra soulballader av tidlöst snitt och funkiga utflykter, ibland med jazzig karaktär. Ruff sjunger själfullt och växlar ljud på sin synt förbluffande smidigt; från hammondljud, till akustiskt piano till elpiano. Marty Walsh har glasögonsnoddar och ser ut att undervisa på folkhögskola (ibland låter det så också, lite stelt). Maxyanne Lewis håller sig i bakgrunden men får jublande bifall när hon vid ett tillfälle briljerar med sin sång. Pålitliga rytmsektionen Per Lindvall och Lars Danielsson håller allt på plats.
Det är musikaliskt och varmt men ibland något ofokuserat. Det är som om Michael Ruffs musikalitet och trivsamma sätt ligger i vägen och gör så att det aldrig hettar till. Ofta är det jättebra, aldrig superbra.
©Dan Backman Rec publ i SvD 990319
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera