Västkustrock (1999)
Västkustrock är ett lika missförstått som missbrukat begrepp. För många, inräknat majoriteten av alla som skriver om populärmusik, är det synonymt med slick och opersonlig studiomusikermusik.
För dessa är Toto, som ju består av superskickliga studiomusiker, det allra mest typiska västkustbandet av dem alla och Toto-hits som Hold the line och Roseanna typiska exempel på västkustrock.
Missförståndet bygger dels på det felaktiga antagandet att studiomusiker är en homogen grupp med likartad musikalisk inriktning, dels på en oförmåga att se västkustrocken som en egen genre, fullt möjlig att definiera både i tid och rum.
Till att börja med kan vi konstatera att begreppet rock ger signaler i fel riktning. Västkustpop – eller västkustmusik rätt och slätt – är en betydligt mer adekvat term då det faktiskt handlar om en sofistikerad sammanblandning av pop, soul och jazz.
Ett slags ursprung går att hitta i den klassiska sextiotalspopen, typ Beatles och Beach Boys. Ett annat i countryrocken; från Eagles över Poco och fram till Orleans (det är ingen slump att några västkustare flyttat till Nashville).
Grundkaraktären är solig och avspänd, även om intrikata ackordsföljder, udda taktarter och viruosa soloprestationer i fusionskolan definitivt hör till dagordningen. Likaså ett påtagligt perfektionistiskt engagemang i hela processen; från låtskrivande till framförande och inspelning.
Viktigast är kanske ändå betoningen på det melodiska. Den ”rena” västkustlåten bärs alltid upp av en lika stark som romantiskt vemodstyngd melodi. Inte sällan i närheten av mästare som Burt Bacharach och Jimmy Webb.
Geografiskt kan vi lokalisera genren till Los Angeles på den amerikanska västkusten (därav namnet) och tidsmässigt till åren 1976 till 1983 (märkligt nog sammanfaller epoken delvis med punken, dess absoluta motsats).
Självklart har det gjorts västkustmusik på andra håll, exempelvis här i Sverige, och självklart har det producerats västkustmusik både före och efter. Ändå vill jag hävda att det var just där och just då som epoken lyste som allra klarast.
Sett ur detta perspektiv är det tydligt att Toto inte är något renodlat västkustband. Som studiomusiker har medlemmarna medverkat på ett otal av genrens klassiker, som grupp betraktat ligger de närmare typiska AOR-band (adult oriented rock) som Foreigner, Boston eller Kansas. Här talar vi alltså om svulstig och melodiös hårdrock, nästan pudelrock.
Nej, för att hitta den riktigt tillbakalutade västkustfeelingen får man leta rätt på gamla vinylskivor – eller japanska nyutgåvor på cd – med artister som Boz Scaggs, Christopher Cross, Stephen Bishop. Marc Jordan, Laura Allan, Jimmy Messina, Steve Kipner, Bobby Caldwell, Michael Ruff, Lee Ritenour, Valerie Carter, Amy Grant, Jay Gruska, Bill LaBounty, Jay Graydon, Michael McDonald, Kim Beacon, Eric Tagg.
Eller med grupper som Pages, Maxus, Airplay, Full Moon, Nielsen/Pearson Band, Player, Sneaker.
Många okända för den stora massan, många sedan länge försvunna ur rampljuset. Men, och här kommer vi in på det väsentliga, de flesta värda att återupptäckas av en ny publik (leta på internet, det finns entusiaster i alla världsdelar; speciellt japanerna är riktiga västkustfreaks).
Förutom de uppräknade artisterna och grupperna kan man hitta klockrena västkustinfluenser lite här och där; från George Duke, Joni Mitchell och Earth, Wind & Fire till Brand New Heavies och Bo Kaspers Orkester.
När det gäller enskilda plattor med artister som Brenda Russell, Rickie Lee Jones, Dionne Warwick eller Al Jarreau kan man tala om mer eller mindre renodlade västkustproduktioner.
Den starkaste länken mellan då och nu är utan tvekan David Foster. Idag en av världens mest uppburna producenter och låtskrivare (verksam även som musiker och arrangör), tidigare en av portalgestalterna inom västkustmusiken.
Tillsammans med Jay Graydon lade han grunderna till vad som komma skulle: extremt framgångsrika produktioner med divor som Barbra Streisand, Celine Dion och Whitney Houston. Men även med många av dagens unga r&b-artister, som Brandy och Monica. Och, inte att förglömma, irländska syskonen The Corrs.
Även om jag i denna genomgång ansträngt mig för att verkligen renodla begreppet västkust – och därmed uteslutit det som ligger nära hårdrock, fusion eller jeansblå Bryan Adams-rock – vore det ett kardinalfel att utelämna Steely Dan, Doobie Brothers (Mauro Scocco-favoriter), Michael Franks (The prince of cool passion) och Gino Vannelli (underbart pretentiös västtkustfusion). Alla med helt egna identiter, alla med odiskutabla västkustkopplingar.
Speciellt Steely Dan intar en särställning, som en monumental inspirationskälla. Några få av de renodlade västkustmusikerna – som Michael Omartian, Jeff Porcaro, David Paich, Michael McDonald och Jay Graydon – har spelat med dem, ännu fler har drömt om att få göra det.
Förhållandet Steely Dan/västkustmusik är emellertid ganska komplicerat. Den gemensamma nämnaren är betoningen på det musikaliskt komplexa, den sofistikerade blandningen av jazzsynkoper och popmelodier.
Den stora skillnaden är den distansierat satiriska hållningen som präglat många av Fagen & Beckers sånger, både textmässigt och musikaliskt.
Man skulle kunna säga så här: om Steely Dan är som en Woody Allen-film så är den ”rena” västkustmusiken mer som en Nora Ephron-film med Meg Ryan i huvudrollen.
En sista sak bara. Det har alltid funnits starka kopplingar mellan västkustmusik och den kristna kyrkan. Inte så att västkustartister generellt är troende – även om vissa faktiskt är det – snarare handlar det om någon slags ömsesidig dragning åt det rena och perfekta.
Fast när frilansjournalisten och musikern Tomas Andersson i sitt bidrag till popantologin Fem meter upp i luften hävdar att ”frikyrkoungdomar hyllar västkustgitarristen Jay Graydon för att hans livesolon är exakta kopior av solona på skivan” gör han det väldigt enkelt för sig.
Den tekniska formfulländningen är en sak, viktigast är ändå den passion och kreativitet som Graydon lägger ner i varje enskilt solo. När Graydon avslutar Steve Kipners klassiska Knock the walls down med ett långt brinnande solo handlar det knappast om någon slags ”livsperfektionism”, inte heller om ”skyddet mot kaos”.
Tvärtom faktiskt, tonerna böljar extatiskt fram och tillbaka i en aldrig sinande ”stream of unconsciousness”. När solot efter knappt två minuter tonas ner lämnar det efter sig en underligt skön känsla av sorg och saknad.
8 västkustplattor:
Pages: Pages (Epic, 1978)
Richard Page och Steve George stod för västkustmusikens allra vackraste sångstämmor. Deras grupp Pages gjorde tre klassiska lp-skivor (detta är den första och bästa) innan de bytte namn till Mr. Mister och började göra reklamradio-låtar som Broken wings.
Valerie Carter: Wild child (ARC, 1978)
Kvinnorna är dåligt representerade i västkustgenren (och enbart som sångerskor). Tillsammans med Laura Allan utgör Valerie Carter ett lysande undantag. Skivspåren The blue side och Trying to get to you är två av genrens förbisedda mästerverk.
Airplay: Airplay (RCA, 1980)
Av många betraktad som västkustmusikens heliga Graal. Ett delvis överskattat samarbete mellan två av genrens portalfigurer; Jay Graydon och David Foster. Innehåller den kanske allra mest kompletta västkustlåten av dem alla, After the love is gone.
Bill LaBounty: Bill LaBounty (Warner Bros.,1982)
LaBounty lägger ut varma Fender Rhodes-ackord och sjunger som en sorgsen teddybjörn om hur han aldrig ska vända sig om. Mjukgörande västkustmusik av tidlöst snitt för alla med ett fungerande hjärta. Hårdpluggades för många år sedan av Kjell Alinge i radioprogrammet Eldorado.
Marc Jordan: Mannequin (Warner Bros., 1978)
Marc Jordans debut smeker utan att vara insmickrande, svänger utan att vara påträngande. Intelligenta och mångbottnade texter kongenialt sammanflätade med snirklande melodier. Västkustmusik med singer/songwriter-sensibilitet och jazziga synkoper. Bäst.
Lee Ritenour: Rit (Elektra, 1981)
Ritenour är mest känd som jazzgitarrist. Under västkustepoken extraknäckade han på en hel del plattor samt gjorde en del egna försök i genren. Detta är den bästa. Den underbart melankoliska Is it you? drivs framåt av ett avspänt groove som saknar motstycke.
Cristopher Cross: Another page (Warner Bros., 1983)
Cristopher Cross är mest känd för Arthur´s theme, en låt han skrev med Burt Bacharach till en Dudley Moore-film. Another page är fylld av rosafluffiga melodier och sentimentala textrader. Helt underbart för den som vågar hoppa rätt ut i ett pastellfärgat bollhav.
Boz Scaggs: Down two then left (CBS, 1977)
Från gatumusikanteri Stockholm i mitten på sextiotalet över Steve Miller Band och vidare till sydstatssoul. På Silk degrees och, speciellt, Down two then left kombinerades allt till helgjuten västkust. Steve Lukathers solo på A clue kan få en vuxen man att gråta.
Klassiska västkustlåtar:
Doobie Brothers: What a fool believes. Bill Champlin: Gotta get back to love. Airplay: After the love is gone. Bill LaBounty: Look who´s lonely now. Toto: Georgy porgy. Boz Scaggs: Jojo. Bobby Caldwell: What you won´t do for love. Lee Ritenour: Is it you? Cristopher Cross: All right. Steve Kipner: The beginning/The ending. Michael McDonald: I keep forgettin´. Player: Baby come back.
En kort och ofullständig uppräckning av artister och grupper som gjort mer eller mindre västkustinfluerade plattor och låtar, eller samarbetat med renodlade västkustmusiker:
Herbie Hancock, Omar, Average white band, Hall & Oates, Oleta Adams, Brenda Russell, Brand New Heavies, Bo Kaspers Orkester, Beth Nielsen Chapman, George Duke, Joni Mitchell, Manhattan Transfer, Quincy Jones, Michael Jackson, Rickie Lee Jones, Lalah Hathaway, Everything but the girl, Barry Manilow, Lionel Richie, Linda Ronstadt, Dionne Warwick, Jennifer Warnes, James Taylor, Rebecka Törnqvist, Al Jarreau, Ricky Peterson, Earth, Wind & Fire, El DeBarge, Greg Phillinganes, Phoebe Snow, Narada Michael Walden.
Svensk västkust:
Under västkustepokens gyllene år åkte artister från hela världen för att få specialbehandling av studioeliten i Los Angeles (med högst varierande resultat måste tilläggas). Från Sverige åkte Ted Gärdestad, Harpo, Janne Schaffer och Anita Linblom. På senare år har exempelvis svenska gitarristen Tommy Denander och sångaren och låtskrivaren Andreas Carlson samarbetat med västkustmusiker.
Förra året överraskade Albino med en cd fylld av avspänd men skönt funkig musik av ädlaste sjuttiotalssnitt. Uppbackad av svensk studioelit levererade bröderna Ernerot, Peder och Markus, den ena Steely Dan-hyllningen efter den andra.
Dold på en cd med ”West coast radio hits” (Westcoast records 1997) finns Confidential, ett sensationellt bra spår av några svenska västkustentusiaster (däribland Per Lindwall och Backa Hans Eriksson). Ola Gränshagen, en av de inblandade, lovar att vi kommer att få höra mer inom en snar framtid.
©Dan Backman Artikel publ i SvD 990305
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera