Robert Smithson Retrospektivt: Verk 1955 – 1973: Moderna museet, Stockholm, 1999
Text 1:
I februari 1970 påbörjade Robert Smithson arbetet med det som skulle komma att bli hans mest välbekanta verk; Spiral Jetty. En nästan halv kilometer lång och 5 meter bred spiralformad pir lokaliserad till Great Salt Lake i Utah, USA.
Konstverket, byggt av 6650 ton sprängsten och sand, har inte bara kommit att bli synonym med Smithson, det har även blivit synonymt med hela den konstriktning som kommit att gå under beteckningen land art, på svenska jordkonst. Ibland har det även kommit att förknippas med andra konstriktningar som minimalism, konceptkonst och processkonst. Det är ju så att det inte finns några definitiva gränslinjer. Konstriktningar och konstnärer beblandar sig med varandra, som allting annat här i livet.
Vad Spiral Jetty handlar om är lite svårt att säga. Smithson tyckte inte om museer och gallerier utan ville hellre flytta ut, eller skapa, konsten direkt i naturen. Eller ännu hellre: i natur som blivit brukad eller förbrukad. Gruvor, dagbrott, sandtag, övergivna industriområden var platser han gärna uppsökte.
I stort sett allt som han sysselsatte sig med har kommit att inspirera andra konstnärer och teoretiker. Från hans död 1973 – endast 35 år gammal – fram till idag. I Sverige har särskilt Jan Håfström adopterat hans verk och teorier och transformerat dem till, för det mesta, lysande konst. Under sin tid på Konsthögskolan var också Johan Scott, Håkan Rehnberg och Gregor Wroblenski inne på liknande spår i kollektiva utställningar ingen längre minns.
1984 gjorde Olle Granath en utställning med Robert Smithson, och sex andra besläktade konstnärer, på Moderna museet (utställningen hette Flyktpunkter och de andra konstnärerna var Mel Bochner, Tom Doyle, Dan Graham, Eva Hesse, Sol LeWitt och Ruth Vollmer – av dessa är det bara Eva Hesse och Sol LeWitt som fortsatt att utöva något inflytande). SvD:s Åsa Wall skrev om utställningen och till henne sa Olle Granath: ”Smithson talade om för mig nya och obegripliga saker som entropi. Han rörde sig utanför konstens centrum och var mycket för att orena konstbegreppet” (SvD 13 april 1984).
Ojdå, hur mycket nittiotal på en skala var inte det? Redan 1968, då Granath mötte honom i New York, var alltså Smithson inne på precis samma saker som på senare år lyfts fram som nyupptäckter.
Nu gör Moderna museet ytterligare en Smithson-utställning. Denna gång visas han upp i helfigur. Förutom Spiral Jetty-dokumentation i form av film och fotografier – och Nonsites (exempelvis en ansamling stenar från en särskild plats visad tillsammans med en karta som anger var stenarna kommer från) – visas teckningar och målningar från tiden innan Robert Smithson blev Robert Smithson.
De tidigare verken är ärligt talat av begränsat intresse: målningarna är brutalexpressionism av en sort man inte vill se idag och de popkonstaktiga verken är bara underliga.
Genrellt måste man också konstatera att många av Smithsons idéer var intressantare än dess faktiska utförande. Flera av hans verk framstår idag visuellt som torftiga. Delvis hänger detta förstås ihop med att han kopierats flitigt under åren. Jordkonstens och minimalismens själva utseenden har missbrukats av många klåpare, både konstnärer och konsthantverkare.
Ett av de verk som behållit sin laddning är Partially buried woodshed, från 1970 (utförd en månad innan Spiral Jetty). Själva idén med ett ”delvis begravt träskjul” är ju rätt kul, på en absurd nivå, samtidigt tung och tragisk, på en nivå som rör vid något existensiellt.
Text 2:
Man kan säga att Robert Smithsons Spiral Jetty både är ett öppet och slutet konstverk. Det ligger isolerat ute i ödemarken och dess definitiva mening är delvis fördold. Samtidigt är det barnsligt enkelt och inbjudande till sin karaktär. Spiralformen är magisk och lockande att arbeta med.
Jag bestämde mig för att göra en egen tolkning i litet format och resultatet kan ses här. Spiral Jetty är ett så kallat platsrelaterat konstverk (på engelska site-specific, ett konstbegrepp som Smithson i allra högsta grad associeras med). Smithson valde den amerikanska västern, själv valde jag Stockholms skärgård, närmare bestämt en vik på ön Öja. Eftersom det fanns rikligt med stenar, av olika storlekar, använde jag mig uteslutande av dem. Till en början tänkte jag göra som Smithson och även använda sand, men efter två timmars stenplockande beslöt jag mig för att avstå (mest för att jag inte ätit mat på hela dagen och därför kände mig svimmfärdigt trött).
Innan jag blev trött var arbetet med spiralen rogivande och trevligt. Det var lagom varmt och jag hade sällskap av måsar och tärnor som dök i vattnet på jakt efter föda. Ibland hörde jag en och annan aktersnurra på håll.
Senare på kvällen, när jag ätit mat, cyklade jag tillbaka för att se hur den gestaltade sig i skymmningen. Vattennivån hade då sjunkit vilket gjorde att spiralpiren såg större ut och liksom såg ut att flyta på vattnet. Naturligtvis var den inte alls särskilt lik den riktiga Spiral Jetty, men det gjorde ingenting. Jag var nöjd med mitt verk och uppnådde en kontemplativ sinnesstämmning när jag betraktade den lite uppifrån. Tyvärr var det mycket mygg i luften (ovanligt många för den här tiden på året) vilket gjorde att jag blev tvungen att återvända in tidigare än jag egentligen ville.
©Dan Backman (foto: Dan Backman) Artikel publ i SvD/City 1999
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera