Burt Bacharach: The look of love (Rhino/Amigo, 1998)
När Burt Bacharach och Elvis Costello släppte sitt grandiosa samarbete Painted from memory (1998) möttes det av entusiastiska men samtidigt ganska konstiga recensioner. Mycket kretsade kring Costello: det handlade om hur bra han sjöng, det talades om hur han lockat fram det allra bästa hos Bacharach.
Längst gick Kvällspostens Olle Berggren som kallade det för ”Costellos nya album”, ungefär som om det skulle vara möjligt utan Bacharachs medverkan. Även Expressens Måns Ivarsson ville få det till att Costello var huvudattraktionen och att Bacharachs största insats var som arrangör och dirigent.
Än mer irriterande var förstås det okunniga tjatet om easy-listening och schlager. Ivarsson använde det sistnämnda ordet sex gånger i sin recension och avslutade det hela på följande hurtfriska vis: ”Bättre vuxenschlager har inte skrivits sen farfar var ung. Eller åtminstone inte sen Burt Bacharach var det”.
Berggren var inte mycket bättre när han yxade till en klyschig karaktäristik av Bacharach som ”Martini-kulturens främsta designer” medan Aftonbladets Per Bjurman hade vett nog att redovisa sin osäkerhet huruvida det var ”rock eller – ursäkta det förhatliga uttrycket – easy listening” han hörde.
Easy listening, schlager, rock. Det kan tyckas oviktigt att bry sig om etiketter, om det inte var för att easy listening och schlager är så djupt missvisande och degraderande begrepp.
När jag tidigare i höstas träffade Elvis Costello definierade han istället musiken på Painted from memory som passionerad popmusik. En beskrivning som i all sin enkelhet exakt summerar vad det handlar om. Pop och passsion. Möjligen skulle man kunna tillägga att det är sofistikerat och storslaget. Och melankoliskt.
Med tanke på hur organiskt de båda temperamenten sammanflätats kring projektet undrade jag om det gick att peka ut speciella Bacharach- eller Costello-partier.
– Antagligen är det möjligt, fast jag undrar om det ligger någon poäng i att göra det. Ibland var det som en musikalisk dialog, ibland var det en av oss som ledde vägen. I slutändan blev det ändå något kollektivt.
Costello berättar att efter deras första komposition, God give me strenght, som skrevs via fax och telefon, träffades de två för att skriva antingen i Burt Bacharachs arbetsrum i Los Angeles eller i ett hotellrum i New York.
– Vi träffades vid fem olika tillfällen. Fem dagar, fem timmar per gång. Däremellan jobbade vi individuellt.
Blir det en uppföljare?
– Vet inte. Om inte den här skivan når ut till en väldigt stor publik så undrar jag om vi orkar lägga ner arbete på en ny. Men vem vet? Nu hoppas jag att vi kan ge oss ut på en Europaturné.
Ni måste komma till Sverige.
– Absolut. Sverige har visat ett stort intresse för skivan. Utanför Storbritanien och USA är det här den gått bäst. Och i Italien.
Är du nöjd med responsen?
– Det har varit osannolik bra! Vi har varit med i alla möjliga slags tidningar, från New Musical Express till The New Yorker. Det är en skiva som attraherar en bred grupp.
Costello har nyligen skrivit på ett unikt kontrakt med Polygram som innebär att han kan släppa kommande plattor på olika etiketter.
– Det är egentligen bara ett sätt att använda sig av maskineriet på bästa möjliga sätt. Gör jag en jazzinriktad platta släpper jag den på Verve och använder mig av deras marknadsföringskompetens. Gör jag en klassisk släpps den på Decca. Och så vidare.
I februari kan vi se fram emot en cd där den egensinnige gitarristen Bill Frisell klätt upp Painted from memory-melodierna i helt nya kläder. Det mesta instrumentalt, några sjungna av Elvis Costello och Cassandra Wilson.
Som om inte allt detta vore julafton nog för alla Bacharach-vänner har skivbolaget Rhino äntligen släppt världens första Bacharach-box.
The Burt Bacharach collection är tre cd-skivor fyllda med ”sjuttiofem sublima förslag” på hur man skriver den perfekta popsången (”how to craft the perfect pop song”), som klisteretiketten på omslaget så träffande beskriver det (en talang han förstås delar med besläktade genier som Jim Webb och Brian Wilson).
Sjuttiofem lysande exempel på popmusik i sin allra högsta och renaste form. Från The story of my life, inspelad 1957 av Marty Robbins, till Bacharach och Costellos God give me strenght, inspelad 1996.
Tre cd-skivor är dock på tok för litet för en sångskatt som denna och Costello håller med mig när jag saknar många av de melodier som råkat hamna i skuggan av de största hittarna.
– Samlingen är toppen men du skulle lätt kunnat fortsätta med lika många cd till.
Framför allt saknas de karaktäristiska instrumentalspåren (två exempel räcker inte). Dels sådana som Bacharach fyllde sina egna soloalbum med (ibland med sporadiskt sång), dels de som gjordes till diverse filmer. Ett soundtrack-album som Butch Cassidy and The Sundance Kid innehåller exempelvis oändligt mycket mer än hitmelodin Raindrops keep fallin´ on my head. Ett spår som Not goin´ home anymore – med melankoliskt dragspel, vacker altsax och tillbakalutad bossa-rytm – är ju minst lika typiskt Bacharach som The look of love.
Bortsett från dessa anmärkningar – och frågetecken inför valet av vissa versioner – är det bara att buga och bocka. Här finns hela historien. I ord, bild och ton. Historien om hur Burt Bacharach, född 1929 i Kansas City, via bebop-jazz och studier för avantgarde-kompositörer som Darius Milhaud och Henry Cowell kommit att prägla popmusikens utveckling från sent femtiotal och framåt. Främst genom det kongeniala samarbetet med textförfattaren Hal David och deras klassiska inspelningar med Dionne Warwick (”den perfekta rösten”), men också genom de otaliga inspelningar av Bacharachmelodier som gjorts och fortfarande görs av alla möjliga artister och grupper.
Samlade på detta sätt blir det frestande att dela in Bacharachs karriär i tre perioder. Först de gyllene åren 1957 till 1973. Sedan 1981 till 1985 då Bacharach skrev Arthur´s theme, On my own och That´s what friends are for Och slutligen den period han är uppe i just nu, den period som inleddes 1996 med God give me strenght, komponerad till filmen Grace of my heart.
Att kalla åren mellan dessa för bortkastade vore ett stort misstag. Bacharach ägnade visserligen stor tid åt sina tävlingshästar men slutade aldrig att vare sig turnera eller komponera. Soloskivor som Living together (från 1973) eller Woman (1978) är dessutom orättvist underskattade.
Avslutningsvis: den som nynnat sig in i Bacharachs musikaliska universum har nog inga större problem med att förstå Elvis Costellos karakteristik av sin musikaliske broder:
– Han är väldigt energisk och totalt fokuserad på musiken. Nästan förryckt av den, fast på ett bra sätt.
Den som förlorat sig i Bacharach/Davids musikaliska universum – med allt vad det innebär av vindlande melodier, märkliga ackordgångar, udda taktarter och vuxenromantiskt bitterljuva texter – instämmer säkert också med Costello när han avfärdar easy listening-stämpeln som ”komplett nonsens”.
– Melodier som Anyone who had a heart eller Don´t make me over är väldigt intensiva, snåriga och komplexa. Både för den som lyssnar och den som spelar. Att påstå något annat är helkorkat och ett tydligt tecken på musikalisk ignorans.
©Dan Backman Rec publ i SvD/City 981127
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera