kritik sedan 1993

Progg & prog (1997)

3160Progg är ett ord som kommit att beteckna allt det som på sjuttiotalet var miljömedvetetet, vänstervridet och kollektivt. Proggare kallades den som gillade näbbstövlar, lyssnade på Hoola Bandoola Band och åt linsgrytor.

Så är det sagt, även om verklighet naturligtvis var mer komplex än så. Faktisk så komplex att jag här nöjer mig med att resonera kring själva begreppet progg, dess ursprung och vad det kommit att stå för (och några oundvikliga sidospår).

paulstumpDetta med anledning av en nyutkommen bok, The music´s all that matters, a history of progressive rock (Quartet books, 1997). En bok där musikjournalisten Paul Stump tecknar den engelska progressiva rockens historia, just den musik som gav den svenska proggrocken dess namn (i historiens ljus kan man se att den engelska scenen både initierade och sammanföll med den svenska; på ett plan blev vi influerade, på ett annat plan kan man säga att vi delade samma influenser).

Sjuttiotalets svenska musikrörelse, som utgjordes av proggare och vars historia fortfarande väntar på att bli skriven, var något ganska unikt och hade några få år som massrörelse och mediefenomen. Grovt skisserat från den första Gärdesfesten 1969 i Stockholm till försöken att stoppa Melodifestivalen 1975 – sedan blev det mest politik och mötesprotokoll och Dag Vag av det hela.

Musiken som spelades av sinsemellan väsensskilda band som Nationalteatern, Gudibrallan och Samla Mannas Manna kallades progressiv, senare förkortad till progg.

Termen progressiv musik var hämtad från England där pionjärer som Pink Floyd och Soft Machine plockat upp de amerikanska hippieidealen och den vidhängande psykedeliska musiken och genom sina europeiska sinnelag transformerat den till en musik som kom att kallas progressive rock.

Enligt Svenska akademiens ordlista står adjektivet progressiv för något ”jämnt tillväxande, gradvis stigande, framstegsvänligt och framåtverkande”. Här användes begreppet för att beskriva en musik som ville vidga ramarna för den traditionella rockmusiken. Inte bara vara sinnesutvidgande på det amerikanskt psykedeliska viset, med hjälp av droger och österländsk filosofi, utan också med europeiska, intellektuella och konstmusikaliska förtecken.

Även om vi talar underground och alternativkultur var det en trend som snabbt fick stor genomslagskraft, beroende på att kulturklimatet vid denna tid var väldigt öppet och att Beatles och många andra av de kommersiellt framgångsrika artisterna hakade på.

piperatthegatessgtpepperEn rolig detalj i sammanhanget är att när Pink Floyd 1967 spelade in sin debut The piper at the gates of dawn i Abbey Road-studion jobbade Beatles vägg i vägg med Sgt. Peppers lonley hearts club band.

I likhet med andra musikaliska trender och strömmningar utvecklades det ur den progressiva rocken snabbt nya riktningar och underavdelningar. Paul Stump skissar upp tre huvudspår: med utgångspunkt i Pink Floyds anspråksfullhet utvecklades 1. symfonirocken, från det minst sagt obskyra bandet The Deviants utvecklades 2. en experimentell form av hårdrock, ur Soft Machines textmässiga och musikaliska experimentlusta växte 3. en musik som hämtade mycket från jazzen och som kom att förlita sig på såväl fri improvisation som hårt bundna partier (en stor inspirationskälla var naturligtvis Frank Zappa).

Utan att gå in alltför mycket på symfonirocken kan man ändå konstatera att medan den progressiva rocken, efter att den börjat förfalla vid mitten av sjuttiotalet, kommit att förpassas till rockhistoriens obskyraste avdelning har symfonirocken levt kvar som ett av rockskribenternas allra käraste hatobjekt. Med stor möda har man överträffat varandra i smutskastning av band som Yes och Emerson, Lake & Palmer. För att inte tala om en stackare som Rick Wakeman.

Detta är delvis förståeligt, med tanke på att en del symfonirock förvisso är outhärdligt svulstig men samtidigt oförlåtligt eftersom det finns guldpärlor att hitta även här – Camels The snow goose från 1975, exempelvis.

Oförlåtligt är det även med tanke på att många progressiva band, som spelade experimentrock snarare än symfonirock, dragits med i smutskastningen av historiskt okunniga journalister som bygger hela sin musiksyn på en groteskt överdriven betoning av punkens betydelse för populärmusikens utveckling.

Men det var inte attitydfixerade rockskribenter detta skulle handla om, utan den svenska proggen och dess koppling till engelsk progressiv rock.

Som jag antytt finns det ett tydligt glapp mellan de bägge begreppen. Medan det i England handlade om musik i första hand kom det att i Sverige handla om politik och ideologi i större utsträckning. Agitatoriska band som Hoola Bandoola eller Norrbottens Järn var knappast progressiva i någon musikalisk mening, snarare tvärtom.

Om denna inriktning kunde sägas utgöra en sida av musikrörelsen fanns samtidigt en flummigare, mer sökande falang som hade mer med den progressiva och psykedeliska musiken att göra. Här talar vi om namn som International Harvester – som blev Harvester som blev Träd, gräs och stenar – Kebnekajse och Fläsket brinner. Stora flummiga kollektiv som gärna rökte hasch och odlade biodynamiska morötter i Hälsingland.

Mellan dessa både falanger rådde stora stridigheter och i Musikrörelsens huvudorgan Musikens makt pågick hätska diskussioner om medvetenhet kontra omedvetenhet och huruvida det musikaliska uttrycket skulle ges ett egenvärde eller ej. Diskussioner som då var på blodigt allvar men som idag kan förefalla något löjeväckande.

I backspegeln kan vi konstatera att det var de politiskt medvetna som gick segrande ur striden och fick musikrörelsen att självdö då det förvandlats till en politisk kamporganisation.

Själv minns jag hur lömska skp:are (Sveriges kommunistiska parti) infiltrerade sig in i vår lilla musikförening I Södertälje (Alternativ musik) och med alla medel försökte styra upp verksamheten enligt de marxist-leninistiska normerna. Att bara vara snäll och låta alla vara med och skapa en folkets kultur räckte inte. Kulturen och skapandet var bara ett medel, inget mål, som vi andra lite mer flummigt lagda aktivister tyckte.

Det svenska band som längst och mest ihärdigt förde den progressiva musiktraditionen i sin ursprungliga och mest experimentella form vidare var Samla Mammas Manna, och dess fortsatta inkarnationer. Självständigt gick de sin egen väg, även när musikrörelsens fundament började rämna, och skapade ett eget kontaktnät med andra experimenterande band som engelska Henry Cow och franska Etron Fou Leblouan.
Generellt måste man konstatera att genren progressiv rock förpassats till pereferin. Några av de gamla artisterna och grupperna finns kvar, nya har tillkommit, de flesta gör något annat.

I Stockholm var det så sent som i augusti (1997) en festival med svenska neo-progressiva band som Anekdoten och Pär Lindh projekt, band som inte har mycket gemensamt med den svenska musikrörelsen. Anekdoten har istället, som så många andra av dagens band byggt vidare på en tradition från King Crimson medan Pär Lindh kan sägas vara en svensk Keith Emerson (även om hans Bilbo-album, med musik inspirerad av J.R.R. Tolkien, utgör en motsvarighet till Bosse Hanssons Sagan om ringen).

Själv får jag angenäma dejá vu-upplevelser av likaledes svenska Cross som gör en omisskännligt sjuttiotalsklingande musik full med referenser till King Crimson och Genesis. Svaga sånginsatser men sköna taktbyten och flödande melodiska gitarrsolon utmärker deras långa låtar.

Om den progressiva musiken kan sägas vänta på sin återupptäckt har den tyska motsvarigheten till progressive rock, krautrock, kommit tillbaka med full kraft (även om det råder en viss begreppsförvirring; progressive-influenser misstas som krautrock-influenser och vice versa).

Här talar vi om en musik som hade experimenterandet och eklektismen gemensamt med sina engelska kollegor men lutade sig mot ett råare och monotonare uttryck. Kraftwerk har förstås alltid varit aktuella men idag är även band som Amon Düül II, Can och Faust på allas läppar.

I Sverige har vi tyvärr bara fått se hur det, i musikalisk mening, icke-progressiva Hoola Bandoola Band återuppstått. Frågan är när det blir dags att på allvar återupptäcka – fast helst inte återuppväcka! – Älgarnas Trädgård, Kornet, Archimedes Badkar, Arbete & Fritid, Träd, Gräs och Stenar och de andra grupperna som förvaltade och försvenskade den progressiva traditionen i mer ursprunglig mening?

Lyssningstips:

Progressive rock: Pink Floyd: Ummagumma (1969), Soft Machine: Third (1970), Matching Mole: Matching Mole (1972), Mike Oldfield: Tubular bells (1973), Henry Cow: Legend (1973), King Crimson: Red (1974), Hatfield and The North: Hatfield and The North (1973), Egg: Civil surface (1974), Lol Coxhill & Stephen Miller: The story so far…Oh really? (1974), Slapp Happy: Desperate straights (1974), Robert Wyatt: Rock bottom (1974), Fripp & Eno: Evening star (1975), Gilgamesh: Gilgamesh (1975), Penguin Café Orchestra: Music from the Penguin café (1976), Genesis: A trick of the tail (1976), Anthony Phillips: The geese and the ghost (1977), Brian Eno: Ambient #1 Music for airports (1978).

Svensk progg: International Harvester: Sov gott Rose-Marie (1968), Arbete & Fritid: Arbete & Fritid (1970), Samla Mannas Manna: Samla Mammas Manna (1971), Fläsket Brinner: Fläsket (1972), Kebnekajse: Kebnekajse (1973)

Krautrock: Can: Monster movie ((1969), Kraftwerk: Kraftwerk (1970), Amon Düül II: Yeti (1970), Faust: Faust (1971), Neu!: Neu! (1972).

Relaterad musik från USA: Captain Beefheart & His Magic Band: Mirror Man (1965), Terry Riley: In C (1966), The Velvet Underground & Nico: The Velvet Underground & Nico (1966), The Mothers of Invention: Uncle Meat (1968), Charlie Haden: Liberation Music Orchestra (1969).

©Dan Backman Artikel publ i SvD/City 971024

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: