Robert Wyatt: Shleep (Hannibal/MNW, 1997)
Det spelar ingen roll att Robert Wyatt inte gett ut något nytt sedan 1991 och att skivbolaget talar om comeback, för alla oss som tagit Wyatt och hans musik till våra hjärtan och gjort honom till vår egen lilla husgud har han ändå varit närvarande hela tiden.
Dels genom små gästspel här och där, dels genom att han nämnts som inspiratör allt oftare, dels för att hans skivor alltid intagit en hedersplats i våra skivsamlingar.
På nya cd:n ”Shleep” (en typiskt Wyattsk ordkombination av sleep och sheep) finner vi vår skäggige rullstolsbundne hjälte i riktigt fin form. Med hjälp av samarbetspartners som Paul Weller, Brian Eno och friformsaxofonisten Evan Parker har multiinstrumentalisten Wyatt här spelat in elva nya spår som lägger sig ganska nära den musik han gjorde på ”Ruth is stranger than Richard”, från 1975.
Sånger präglade av Wyatts ljusa och lätt förströdda stämma och sedvanligt oberäkneliga instrumentalinsatser.
Vad vi talar om är alltså en intelligent och egensinnig musik som fritt vandrar mellan pop, rock och jazz. Avantgardistiska små barnkammarvisor som böljar fram och tillbaka men som ändå förs framåt av en intuitiv vision som, egentligen, hör en annan, mentalt friare tidsålder till (typ decennieskiftet 60/70).
Fast hur bra och sympatisk denna musik än är – och hur skönt det än är med engelskt torrhumoristiska rader som ”oh my wife is tall and short/she won´t do what she ought/she never lies, but then again/she lies down all day long” kan jag inte bli lika förtrollad nu som tjugo år bakåt i tiden.
Om det är mig, Robert Wyatt eller hans samarbetspartners det är fel på är väldigt svårt att avgöra. Att lyssna på och tillgodogöra sig musik är en extremt känslomässig process som inkluderar oändligt många faktorer, inte bara hur det låter. För den som är obekant med Robert Wyatt väntar dock ett universum på att upptäckas.
©Dan Backman (rec publ i SvD 971003)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera