kritik sedan 1993

Jaco Pastorius 1951-1987

Idag (21 september 1997) är det tio år sedan Jaco Pastorius dog. ”Världens bästa basist”, både enligt honom själv och de flesta som hört honom, hade då legat i koma i sex dagar.

jaco-pastorius-jazz-bassDe skador han ådragit sig efter ett slagsmål – skall- och ansiktsfrakturer, inre blödningar, högra ögat löst hängande – var definitivt allvarliga men fick ändå läkarna att tro på ett återhämtande.

Efter att ett blodkärl brustit i hjärnan 19 september var det emellertid slut på all hjärnaktivitet och på kvällen den 21 september beslutade familjen att avstå från alla livsuppehållande åtgärder.

Även om dödsfallet slog ner som en bomb, både bland kollegor och fans, var det egentligen ingen som blev riktigt överraskad. Jaco hade sedan länge byggt upp ett rykte som självdestruktiv och helknäpp och var inte längre enbart känd som ”the world´s greatest bass player” utan även som ”Wacko” och ”the bad boy of jazz”.

Själv odlade han en makaber övertygelse om att han snart skulle dö och att hans öde var sammanlänkat med förebilder som Charlie Parker och Jesus (som bägge dog innan de fyllt 35). Mot slutet av hans liv tog sig denna övertygelse konkreta uttryck genom att han söp sig stupfull och muckade gräl med de mest skräckinjagande typer som stod att finna.

Fram till den ödesdigra kväll i Fort Lauderdale då han mötte sitt öde i form av Luc Havan, en dörrvakt utbildad i asiatiska stridskonster, hade han konsekvent arbetat sig nedåt och nedåt och nedåt ända till en punkt där ingen ville eller kunde hjälpa honom. Ungefär som om han vore predestinerad till undergång.

heavyweatherHistorierna om Jaco var otaliga och vandrade runt bland världens alla jazzmusiker. Som när han under en Japanturné med Weather Report saboterade bandets öppningskonsert med egna infall och högljudda feedback-effekter. Eller när han i Havanna sänkte en tillfälligt ihopsatt supertrio med gitarristen John McLaughlin och trumslagaren Tony Williams genom att leka tvärtomleken; som en trotsig unge vred han upp förstärkaren på max och körde sin egen absurda enmansshow.

Fast oftare än att löpa amok på scenen – ibland naken, ibland krigsmålad – var det mellan konserterna han riktigt flippade ut.

Fram till 1976, då han började spela med Weather Report, hade droger bara spelat en marginell roll, nu, under bandets världsturné, började Jaco utveckla en smak för vodka. Tillsammans med ett kraftigt intag av kokain förvandlades han till en oförutsägbar, självdestruktiv vildhjärna.

En gång, i Rimini, balanserade han på ett balkongräcke endast iförd en badhandduk, och föll flera våningar. En annan gång körde han halvt medvetslös in en motorcykel i en hotellentré. När hotellpersonalen försökte få liv i honom upptäckte de en död bläckfisk under t-tröjan.

Samtidigt, och det är viktigt att påpeka, kantades hans karriär av gudabenåde ögonblick av musikalisk inspiration och kärleksfull omtanke. Ögonblick som fick omgivningen att reagera med en till synes måttlös tolerans.

Jaco´s tragiskt destruktiva beteende hade naturligtvis sina randiga och rutiga orsaker. En frånvarande och alkoholiserad far spökade i bakgrunden, på samma sätt som traumatiska skilsmässor och en oförmåga att ta hand om sina barn lämnade honom med enorma skuldkänslor.

Omgivningens krav på att leva upp till ryktet som ”världens bästa basist” blev till en tvångströja, något som också ledde till att hans spel ibland kunde reduceras till tomma cirkuskonster.

Men inte bara det: efter att ha tillbringat en stor del av sitt sista levnadsår bland Manhattans uteliggare lyckades hans bror Gregory till sist få in honom på ett mentalsjukhus. Där diagnostiserades han som mano-depressiv, något han själv inte ville gå med på.

51jHY3jb9SLBill Milkowski skriver i sin biografi om Jaco (Miller Freeman Books, 1995) att han påminde honom om Jack Nicholson´s R.P.McMurphy-figur i Gökboet.

När han efter sju veckor skrevs ut dröjde det inte länge innan karusellen med droger och kaotiska klubbspelningar (de ställen som inte portförbjudit honom vill säga) tog vid. Och, lite senare, tog slut.

Ett livsöde som Jaco Pastorius genererar många frågor. Inte bara personliga utan även frågor av musikalisk natur: vad var det egentligen som fick en hel värld att häpna inför Jaco´s basspel, kompositioner och arrangemang? Vad var det som fick bassister världen runt att kopiera hans förbluffande teknik och sjungande mjuka ton?

Svaren är naturligtvis otaliga, men något de flesta tycks ense om är att det är själva komplexiteten som utgör kärnan.

Jaco spelade mest med jazzmusiker men gjorde det under en tid då gränser överskreds och traditioner luckrades upp. Själv älskade han tidig James Brown-funk och tog med sig såväl r&b, blues och rock som karibiska och klassiska influenser när han spelade sig igenom olika band hemma i Florida, innan han 1976 exploderade på den internationella jazzscenen med sitt första sensationella soloalbum.

Innan Jaco Pastorius kom hade världen fått uppleva åtskilliga stjärnbassister och åtskilliga innovationer, som slap-bass-tekniken, men ingen hade som Jaco lyckats förena melodier och ackord med ett tight rytmiskt baskomp (till stora delar byggt på ettriga sextondelar). Det var som om Jaco lurat in alla världens instrument i sin bandlösa elbas och släppt ut dem likt anden i flaskan.

En annan av hemligheterna bakom Jaco´s genialitet var dynamiken. Ena sekunden hur macho som helst, nästa sekund subtil och lyrisk på ett nästan ofattbart sätt.

hejiraAlla har sina egna närkontakter av tredje graden med Jaco Pastorius. Själv blir jag fortfarande lika knäckt som jag blev 1978 då jag hör hans insatser på Joni Mitchells klassiska album Hejira. ”There´s comfort in melancholy”, sjunger Joni Mitchell medan Jaco´s mjuka basgångar rör sig i spiralformade rörelser som definitivt har sitt ursprung i en högre, andlig sfär.

Lyssningsguide till Jaco Pastorius:

Även om Jaco Pastorius spelade med ett otal musiker och på ett otal album kan man säga att han gjorde sina viktigaste insatser med Word of mouth, Weather Report och Joni Mitchell.

Den självbetitlade solodebuten från 1976 är absolut omisstlig och innehåller Pastorius-trademarks som bastranskriptionen av Charlie Parkers Donna Lee, den funkiga  Come on, come over och den impressionistiska Continuum.

Med egna storbandet Word of mouth gjorde han 1981 en platta som tar avstamp i friformjazzen men landar i en cover på Lennon/McCartney´s Blackbird. 1983 kom en live-dubbel som dokumenterar en sedvanligt kaotisk Japan-turné.

Av alla Weather Report-plattorna skulle jag vilja rekommendera Heavy weather, som innehåller Birdland, den kanske mest kända Weather Report-låten av alla. Eller varför inte 8:30, en liveupptagning från Japan, som också inkluderar ett spektakulärt Jaco-solo.

Av Joni Mitchell-inspelningarna är Hejira, från 1976, lika självklar som liveinspelningen Shadows and light, från 1979 (här spelar Jaco tillsammans med namn som Pat Metheny och Michael Brecker).

Efter Jacos död har ett stort antal mer eller mindre lyckade inspelningar getts ut. En av de bästa är definitivt The birthday concert. Inspelad 1981 och utgiven 1995. Här möter vi en Jaco i tillfällig högform, som ledare för sitt tillfälligt ihopsatta piano- och gitarrlösa storband Word of mouth.

©Dan Backman Minnesord publ i SvD 970921

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: