James Taylor: Hourglass (Columbia/Sony, 1997)
James Taylor är inte precis någon nykomling. Sedan sin självbetitlade debut 1968 har han försett världen med ytterligare tretton album fyllda av mjukt klingande amerikansk västkustpop.
I hemlandet USA är han en institution medan han i Sverige mest är känd för 1970 års Sweet baby James och som en artist man förknippar med västkustkollegor som Eagles, Linda Ronstadt eller Joni Mitchell.
Nya cd:n Hourglass innebär ingen musikalisk eller textmässig nyorientering utan handlar mer om en stillsam utveckling av ett redan existerande musikaliskt språk.
Med utgångspunkt i 60-talets folksångartradition har Taylor genom åren finkänsligt blandat in pop, rock, soul och jazz utan att förlora något av sin ursprungliga sensibilitet. Inte med en lika experimentell attityd som Joni Mitchell men med en lika utsökt känsla för nyanser.
Ibland har han varit ute och cyklat och framstått som ganska ointressant. Här är han desto mer vital och inspirerad. Långt från spektakulära effekter och tillfälliga trender har han tillsammans med ett antal exceptionellt lyhörda musiker spelat in en cd fylld av vacker och klassisk singer/songwriter-pop.
©Dan Backman Rec publ i SvD 970523
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera