kritik sedan 1993

Lee Ritenour (1997)

Av världens alla gitarrhjältar är amerikanen Lee Ritenour en av de smakfullaste. Istället för att imponera med hastighet och styrka koncentrerar han sig på att plocka fram subtiliteterna i den fusionjazz han varit med om att skapa. En musik som i dagens USA går under beteckningen contemporary jazz och som blandar pop, rock, world music och r&b med jazz.

– Fast på sätt och vis är fusion ett bättre ord, säger Lee Ritenour när jag träffar honom kort inför fredagskvällens konsert på jazzklubben Fasching.

LeeNär jag undrar varför han valt att alltid spela så smakfullt och balanserat pekar han på hur viktigt det är med starka melodier. Själv framhåller han improvisatörer som Gil Evans, Miles Davis eller Wes Montgomery och deras förmåga att spela solon som verkligen matchar en stark melodi.

Om han skulle vara tvungen att välja ett annat instrument än gitarren skulle det antagligen bli piano.

– Min styrka ligger inte bara i gitarrspelet utan även i skrivande, arrangering och orkestrering, säger han föga blygsamt och motiverar valet av piano med att det ligger så nära en orkester man kan komma.

Lee Ritenour är en upptagen man, speciellt nu när han startat sin egen skivetikett. Men när han inte jobbar med sin musik tar han gärna ut cykeln eller spelar lite tennis. Det passar liksom ganska bra i Los Angeles där han är född och fortfarande bor.

– Jag har en underbar fru och en fyrårig son som heter Wes som jag försöker vara med så mycket som möjligt, tillägger han.

När jag senare samma kväll hör honom tillsammans med ett riktigt stjärngäng är det uppenbart att han trivs med sitt liv. Med ett avspänt leende på läpparna flyger han iväg med en musik som trots att den är knivskarp har plats för spontana infall. Överraskande bra faktiskt.

Vare sig han spelar på sin kära gamla Gibson L-5:a, från 1949, eller sin Gibson 335:a, från 1960, handlar det om högoktanig och varierad fusion. Stundtals lyriskt, stundtals med en överraskande attack. Hela tiden långt från de meningslösa skalövningar som är så vanliga inom genren.

Av övriga musiker fastnar jag speciellt för kvinnliga trummisen Hilary Jones (noteringen av kön är faktiskt relevant eftersom kvinnliga trummisar fortfarande är något exceptionellt). Med energi och perfektion ser hon till att det svänger på precis rätt sätt. Även keyboardisten John Beasley imponerar, särskilt hans komp på Rhodes-pianot.

©Dan Backman Rec publ i SvD 970713

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: