kritik sedan 1993

Paddy McAloon (1997)

Paddy McAloon och hans band Prefab Sprout har alltsedan debutalbumet Swoon, från 1984, varit föremål för en närmast religiös dyrkan. Musikskribenter världen över, företrädesvis manliga, har alla fått tårar i ögonen och blivit jättesentimentala när de tagit del av Paddys finkänsliga betraktelser.

ANDROMEDA_HEIGHTSNär första skivan på sju år, Andromeda heights, nu kommit har den mötts av sedvanliga hyllningskörer och återigen fått vuxna män som Måns Ivarsson, Andres Lokko och Clemens Poellinger att plocka fram sina allra känsligaste sidor och finaste superlativer. Helt befogat, måste tilläggas.

Själv har jag tidigare tyckt att hyllningskörerna stått i vägen. Visst har jag hört att äldre låtar som When love breaks downs, The king of rock´n´roll, Cars & girls, All the world loves lovers eller The sound of crying haft extraordinärt fina melodier, men samtidigt har jag känt ett motstånd mot producenten Thomas Dolbys digitalt stela åttiotalsproduktion.

Inför Andromeda heights måste dock även jag kapitulera. Syntarna är, för det mesta, smakfullt nedtonade och Paddy McAloon har skrivit en svit sånger som faktiskt befinner sig i jämnhöjd med mästare som Brian Wilson och Burt Bacharach. Helt underbart faktiskt.

När jag en solig och varm vårdag får tillfälle att träffa den genomsympatiske Paddy McAloon är det med tillfredställelse jag noterar att han både har humor och distans till sig själv och sin musik.

paddy3Långt ifrån att vara den inbundne, sentimentale romantiker han utmålats som tar han istället emot med gott humör, entusiasm och ett ordflöde utan like.

Likaså tar han även ner sin omtalade kristna tro på jorden, inte genom att neka till den utan att ärligt redovisa sina tvivelsmål. ”Jag vet inte ens om jag är agnostiker”, skrattar han. I sammanhanget vill han även passa på att rätta till missuppfattningen att han varit teolgistuderanden; ”jag läste inte för att bli präst, det var min skolutbildning”.

Det enda som får den snart 40-årige Paddy att likna en popstjärna är den svarta klädseln. Vid frågan om han ser på sig själv som en sådan blir svaret att han inte känner sig som någon Michael Jackson eller Madonna precis. ”Jag väljer bort allt som stör mitt skrivande” förklarar han och berättar om hur han håller på med olika låtar och albumprojekt samtidigt. Och hur han omarbetar låtar i det oändliga.

Ett av hans färdigställda projekt är en bunt julsånger, ett annat behandlar mänsklighetens historia; Earth: The story so far. Paddy berättar hur det tar sin utgångspunkt i Skapelsen, med Adam och Eva, och avslutas med första månlandningen.

paddy1Själv tycker jag det låter som en finfin musikal, men Paddy är skeptisk. ”Jag är lite nervös inför musikalgenrens konventioner, jag gör hellre en film av det”.

När Earth: The story so far släpps på cd är oklart. Först vill han göra en enklare platta, inte så storslagen som Andromeda heights.

Jag undrar om han inte är rädd att all musik som ligger och samlar damm hemma i Newcastle ska bli daterad och omodern. ”Mer när det gäller texterna än musiken, jag jobbar ju i en ganska tidlös poptradition. Men visst, lite bekymrar jag mig”.

När jag påpekar att hans arbetssätt påminner om hur en målare kan ha flera bilder på gång samtidigt instämmer han till fullo och bidrar entusiastisk med fler paralleller; om hur man både i bildkonst och musik arbetar med nyanser och texturer och om hur han kan översätta sin musik till färg.

Med tanke på att Prefab Sprout blivit så hyllade av musikskribenter – och dessutom sålt genomgående bra – undrar jag om han bryr sig om vad omgivningen tycker om hans musik. Paddy skruvar lite generat på sig och erkänner skrattande; ”absolut, jag bryr mig alldeles för mycket”.

paddy2Precis sådana saker känns så himla skönt att höra. Här har vi en kille som faktiskt är ganska genialisk inom sitt område men som ändå tycks helt prestigelös och befriande opretentiös. Paddy säger som det är, utan att försöka framstå som intressantare än han är genom att krångla till det.

I likhet med många andra artister lyssnar han aldrig på sina gamla plattor. Bara om han typ medverkar i ett radioprogram och de spelar något. ”Jag är rädd att de ska vara bättre än mina nya låtar”, skrattar han.

Sin annalkande 40-årsdag tar han med ro. ”Det var värre att fylla 30. Idag är jag mer förankrad i mig själv”, säger han och tillägger att det är svårt att leva i nuet och värdesätta vår tid här på jorden.

Med Paddy McAloon-rader som ”life´s a miracle, we gotta do our best/before it´s time to rest” blir man smärtsamt medveten om att vi inte lever för evigt och att det sällan blir som man tänkt sig. ”Jag tycker också att det är jättesvårt, det är därför jag skrivit den”. 

©Dan Backman Artikel publ i SvD 970523 (foto Dan Backman)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: