Frida Kahlo (1997)
En av Madonnas högsta önskningar har länge varit att få gestalta den mexikanska konstnärinnan Frida Kahlo på vita duken. Efter att två av hennes andra önskedrömmarna, Evita och bebisen, uppfyllts är det inte utan att jag önskar att även denna dröm kunde gå i uppfyllelse. Antagligen för att jag någonstans tror att hon skulle gå iland med uppgiften. Inte för att hon är någon stor skådespelerska eller skulle vara speciellt porträttlik, snarare för att de har en hel del gemensamt; skönheten, bisexualiteten, självupptagenheten, integriteten.
Samtidigt som det är lika lätt att peka ut olikheterna kan man även lyfta fram ett gemensamt kokett självutlämnande drag och att de på olika sätt skapat konst ur personliga och specifikt kvinnliga erfarenheter, något som fått dem att bli två av kvinnorörelsens stora ikoner. Tilläggas kan att Madonna faktiskt äger en Frida Kahlo-målning. Ett imponerande faktum som gör henne än mer meriterad för uppgiften.
När Madonna får göra sin Frida Kahlo-tolkning står skrivet i stjärnorna. Vad vi däremot vet är att några av Frida Kahlos målningar är ute på världsturné (somliga aldrig tidigare visade utanför Mexico). Närmast kommer de från Helsingfors och nu är det Stockholms tur. Millesgården närmare bestämt.
Även om det är lite sensationellt, målningar i denna försäkringsklass flyttas inte omkring hur som helst, är det inte första. Redan 1981 visades hon på Kulturhusets stora och viktiga utställning Andra hälften av avantgardet 1910-40.
Här medverkande hon som en av alla dessa kvinnliga konstnärer som dittills verkat i skuggan av sina manliga kollegor (inte sällan handlade det om konstnärsäktenskap där all uppmärksamhet ägnats mannen).
Utställningen var en pionjärgärning som banade vägen för återupptäckter och nyupptäckter av en rad kvinnliga konstnärsskap.
Mannen, som i alla avseenden, skuggade Frida Kahlo hette Diego Rivera och var Mexicos stora muralmålare. I gigantiskt episka verk skildrade han den mexikanska revolutionen och det arbetande folket och allt annat som en romantiskt kommunistisk konstnär brukar måla.
Frida och Diego levde i ett minst sagt stormigt förhållande där bägge bedrog varandra, återförenades och bedrog varandra igen (en av Fridas mer spektakulära älskare var Leo Trotskij). Kortaste strået tycktes Frida dra, i och med att hon var så otroligt fäst vid sin store, tjocke man.
”Han är mitt barn, min son, min mor, min far, min älskare, min man, mitt allt”, sa hon med sedvanlig känsla för det melodramatisk.
Dessvärre var det inte bara Diego Rivera som krånglade till Frida Kahlos liv; redan som sexåring fick hon polio och 1925, när hon var 18 år, blev bussen hon satt i påkörd av en spårvagn. Skadorna på hennes kropp blev livslånga: ryggraden och det högra benet bröts på flera ställen, bäckenet krossades och en ledstång for rätt igenom hennes underliv.
Det säger sig självt att detta fick oerhörda konsekvenser för hennes fortsatta liv. Förutom ständiga smärtor och otaliga operationer tvingade de henne även till långa perioder i rullstol och säng. Under återhämtandet efter olyckan började Frida måla de självporträtt som skulle hålla henne sysselsatt till sin alltför tidiga död 1954. Självporträtt som etablerat Fridas vackert bekymrade ansikte i konsthistorien, men även i mode- och populärkuturella sammanhang.
Tack vare sin vackra uppenbarelse, sina fantastiska kreationer och sitt intressanta leverne har hon blivit mer än en historisk intressant konstnär; idag är Frida Kahlo närmast att betraktas som en myt. Eller som en popstjärna!
Efter Hayden Herreras definitiva biografi Frida Kahlo, en konstnärs liv (och Paul Leducs misslyckade film Frida) har bokhyllorna fyllts på med otaliga bilderböcker såväl som fotoböcker med Frida, Diego och deras spännande umgängskrets. Att makarnas hem, numera museum, i Coyoácan utanför Mexico City, dokumenterats i heminredningsböcker förefaller definitivt mer berättigat än den något fåniga bok Frida Kahlo-recept som kom för några år sedan.
Självklart har även tidningarna hakat på, speciellt damtidningarna. Men trots fokuseringen på hennes liv och person går det knappast att underskatta hennes inflytande på de senaste två decenniernas konst. Inte bara den feministiska. Med sin ohämmat subjektiva infallsvinkeloch hänsynslösa kroppsfixering har hon banat väg för många av senare tiders konsttrender.
I Kahlos sinnevärld är döden ständigt närvarande, i lika hög grad som lidandet och njutningen. Allt är uppskruvat och liksom draget till sin spets. På ett ytligt plan går det att se hennes små minituöst målade bilder som surrealism. Dock kräver det bara en lätt förtrogenhet med hennes liv för att förstå att hon målade direkt ur sin egen verklighet. Subjektivt, överdrivet och kokett, men inte desto mindre allmängiltigt och gripande.
Även om hon hämtade stor inspiration från den mexikanska folkkulturen, som ju medvetandegör dödsbegreppet på ett helt annat sätt än vår protestantiska tradition kan man inte kalla henne för en naivist. I jämförelse med de retablos hon samlade är hennes konst ytterst sofistikerad. Precis som Diego Rivera var Frida en hänförd kommunist. Stalin hyllades med samma inlevelse som hon dekorerade sig själv, sitt hem och sina målningar med folkloristiska utsvävningar i den högre skolan. Hur hon fick ihop allt utan att det framstår som särskilt konstigt pekar lika mycket på hennes genialitet som konstnär som det uppenbarar en naivitet när det gäller realpolitik.
Även om Frida stod i skuggan av den store Diego var hon inte utan framgång. Konstnärer som Picasso och Kandinsky föll både för hennes personlighet och konst och André Breton och Marcel Duchamp organiserade en utställning åt henne i Paris. Surrealistideologen Bretons ofta citerade karaktäristik av hennes konst som ”ett sidenband runt en bomb” äger lika stor giltighet i dag.
©Dan Backman Artikel publ i SvD 970502
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera