Laura Nyro 1947-1997
”I´m not scared of dyin´/and I don´t really care/if it´s peace you find in dyin´/well then let the time be near” (Laura Nyro: And when I die, 1966).
När jag via epost från USA nås av budet om Laura Nyros bortgång fylls jag av melankoli blandat med en känsla av overklighet. Är det verkligen sant? Död?
Ett AP-telegram senare på dagen bekräftar budskapet: Laura Nyro, singer/songwriter, har gått bort vid 49 års ålder. Lite längre ner i texten meddelas att dödsorsaken var underlivscancer och att hon dog i sitt hem på tisdagsmorgonen.
När jag senare plockar fram den nyligen utgivna best of-samlingen Stoned soul picnic får musikens tvära känslokast och brutala blandning av livsbejakelse och dödsångest ytterligare en dimension; plötsligt är sångerna dåtid, inte samtid. Historia.
Laura Nyro föddes 18 oktober 1947 i New York. Tidigt började hon sjunga och spela, gärna på tunnelbanestationerna med sina kompisar – eller som hon själv uttryckte det på Gonna take a miracle, hennes klassiska coveralbum av 60-talssoul:
Nights/in New York/street angels/running down steps/into the echoes of the train station/to sing…
19 år gammal debuterade hon med More than a new discovery, ett album fyllt av en uppskruvad blandning av Motown och Broadway. En katastrofspelning på Montereyfestivalen 1967 följde innan hon togs om hand av den då okände David Geffen.
Snabbt blev hon ”the queen of white psychedelic soul”, även om det främst var andra artister som fick framgångar med hennes musik. Själv var hon alldeles för egensinnig för den stora publiken.
Efter fyra genialisk överspända album som blandade soul, jazz, blues, r&b och folkmusik med pop fick hon 1971 nog av musikindustrin och drog sig tillbaka, 24 år gammal.
1977 var hon tillbaka med det mer relaxade albumet Smile, bara för att två album senare återigen försvinna.
1984 kom Mothers spiritual följt av ett livealbum 1989.
Walk the dog and light the light, från 1993, markerade startpunkten för vad som skulle kunna bli en comeback in i strålkastarljuset igen. Nyro tycktes mer motiverad än på länge och experimenterade med en ”harmony group” (bara ett piano och kvinnoröster).
Nyss kom så samlingen Stoned soul picnic, hyllad i musikpress världen runt och en alldeles utmärkt introduktion till hennes musikaliska värld. Till sommaren släpps cd:n Time and love, där kvinnliga artister som Jane Siberry, Rosanne Cash, Suzanne Vega, Jonatha Brooke och Lisa Germano tolkar Nyro-sånger.
Att det just är kvinnor som tolkar henne är nog ingen tillfällighet, Nyro var en djupt övertygad feminist (fast kanske mer på ett andligt än politiskt plan). På samma sätt som hon var en djupt övertygad humanist och djurvän.
”Nej, jag skulle hellre läsa poesi eller gå ut med hunden”, sa hon när jag under en sällsynt telefonintervju med henne 1993 antydde att popbranschen kanske inte riktigt passade henne.
En lite märkligt detalj är att det sorgliga budet om Laura Nyros borgång sammanfaller med den betydligt mer glädjande nyheten att Joni Mitchell återförenats med sin sedan 32 år bortadopterade dotter. Nyro och Mitchell utgör ju, tillsammans med Rickie Lee Jones, fundamentet för hela den kvinnliga singer/songwriter-traditionen, en tradition som idag är aktuellare än någonsin.
Lite märkligt är det också att dödsbudet kommer veckan efter att jag förmedlat en managementadress till Håkan Waxegård, som ville ta hit Laura Nyro till årets Lollipopfestival.
Lycka över att hon äntligen skulle besöka Sverige förbyts alltså i sorg och motvilligt inser jag att det är en vän jag förlorat. En vän jag aldrig träffat men som genom sin musik berikat mitt och många andras liv.
©Dan Backman Minnesord publ i SvD/City 970411
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera