Laura Nyro: Stoned soul picnic (Columbia/Sony, 1997)
Laura Nyro var bara 24 år när hon 1971 drog sig undan rampljuset. Vid en ålder då andra brukar debutera hade hon redan ett helt livsverk bakom sig.
Fem album fyllda av den djupaste smärta såväl som den mest jublande, extatiska glädje. Att kalla henne överspänd, poetisk eller musikalisk var vid denna tidpunkt ett grovt understatement. Allt detta gånger hundra vore att närma sig sanningen.
Nu, trettio år efter debuten More than a new discovery, kommer så äntligen en dubbel-cd som försöker sammanfatta hela hennes karriär. Från de första årens explosiva produktivitet och personliga mix av Curtis Mayfield, Smokey Robinson, Motown, jazz, blues, modern klassisk musik, Burt Bacharach, folkmusik, gospel…räcker det?… fram till de senaste tjugo årens sporadiska skivutgivning och mer balanserade framtoning.
I stort sett är urvalet godkänt, även om åtminstone en cd till vore på sin plats. Bortsett från en liveversion och en minst sagt svåråtkomlig singelversion av Save the country, och en ny liveversion av And when I die, finns inget nytt för den som redan är hängiven Nyro-fan.
För alla andra finns en hel värld att upptäcka. En värld av starka känslor och själfylld musik. Speciellt stark är första cd:n som plockat material från Nyros fyra första plattor, från den tid då hon kunde kallas ”the queen of white psychedelic soul” eller ”the lady Rimbaud of rock”.
Lyssna exempelvis på sången om hennes katt Timer, som med 16 tempoväxlingar på 3 minuter och 23 sekunder växer ut till ett existensiellt drama utan att förlora sin hemvist i en dödligt attraktiv poptradition.
Historien om Laura Nyro är historien om en kvinna som hela tiden gått sin egen väg. Pretentiös och oftast i otakt med tiden har hon blivit lika förbisedd som fanatiskt beundrad. I en en tradition av självutlämnande kvinnliga singer/songwriters är hon en föregångare och stilbildare. Fullt jämförbar med Joni Mitchell.
Utan Laura Nyro hade varken Rickie Lee Jones eller Tori Amos kunnat exploatera sina egna känslostormar. Tro mig!
©Dan Backman Rec publ i SvD 970314
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera