Georg Wadenius (1997)
När Georg ”Jojje” Wadenius 1972 flyttade till USA för att börja spela gitarr med Blood, Sweat & Tears var det ganska sensationellt. Visserligen hade jazzrockbandet sina allra största succéer bakom sig, Spinning wheel kom 69, men ändå. Det här var ju två år innan Björn Skifs toppade USA-listan med Hooked on a feeling och långt, långt innan Roxette och Ace of base beredde vägen för den svenska popinvasionen.
Med Blood, Sweat & Tears spelade Jojje fram till hösten 1975, då han återvände till Sverige för att återuppliva sin egen jazzrocktrio Made in Sweden. Nu ombildad med två finnar, en polack och Tommy Körberg.
Efter att 1978 återigen upplöst bandet och spelat in uppföljaren till den framgångsrika barnskivan Godda´ godda´ (som han 1969 gjorde tillsammans med Barbro Lindgren) var det så dags att återvända till USA och en framgångsrik karriär med prestigefyllda studio- och turnéjobb och inkomstbringande reklamjobb.
Kontakten med Sverige är dock obruten. Hit återvänder han för att spela och undervisa. Vid det senaste besöket, då han bland annat spelade med Peter Johanessons grupp på Fasching och jobbade med produktionen av Lisa Ekdahls nya cd, fångade jag upp den 51-årige gitarristen för en pratstund om vad som hänt, vad som händer och vad som ska hända.
Vi börjar med att tala om hur det var att följa med på Steely Dans reunion-turné 1994 (förtjänstfullt dokumenterad på den utmärkta liveplattan Alive in America). En dröm för många av världens gitarrister.
– Det var så tungt så jag höll på att få senhinneinflammation före det första giget. Helt psykosomatiskt. Efter två dagars repeterande gick det som tur var bort.
Steely Dan-jobbet kom som en följd av att Jojje, minst lika sensationellt, spelade på Donald Fagens andra soloplatta Kamakiriad (producerad av Steely Dan-kollegan Walter Becker). Ett uppenbarligen lyckat samarbete.
Hur kom det sig att du fick lira på Kamakiriad?
– Jag har en god vän som heter Rob Mounsey, arrangör och musiker. Vi har jobbat ihop på många reklamgrejor, men även med den filmmusik Donald Fagen gjorde för filmen Bright lights, big city. När så Fagen började med sin platta ringde han och undrade om jag vill spela på några låtar. Jag tror inte det var meningen att jag skulle vara med på hela plattan, han ville nog mest kolla in mig. Men tydligen gick det bra för några månader senare ringde han igen och undrade om jag ville vara med på en låt till och så där höll det på under ett och ett halvt års tid. Till slut talade de om för mig att jag, förutom Becker, var den enda gitarristen på plattan.
– Sedan blev jag lika förvånad när de ville ha med mig på turnén. Speciellt eftersom jag på plattan bara spelat komp men nu även skulle vara solist.
Dina solon på liveplattan är verkligen kanon.
– Tack. Fagen ville att jag skulle spela egna grejor, men jag ville lira typ Larry Carltons original-solon eftersom jag tyckte de var en del av själva låtarna. Till plattan insisterade han dock att jag skulle spela egna solon, vilket jag också gjorde.
Tror du att det blir några mer Steely Dan-jobb för din del?
– Nej, jag tror inte det. De byter musiker ganska ofta. Dessutom hade jag en dispyt med deras management om betalningen, vilket inte lär underlätta fortsatt samverkan.
Hur var Fagen och Becker som personer?
– De var schyssta, även om de var lite egna. Vi hade egentligen inte så mycket kontakt med dem. De flög egna plan, hade egna hotell. Sedan kom de till soundchecken och gick igenom vad som gått snett föregående konsert; de är väldigt perfektionistiska. Under extranumrets avslutande solon var de redan på väg i sin limo till hotellet.
– Fagen är skygg. Han går ständigt omkring och tänker; man kan nästan se hur tankarna snurrar i huvudet.
Jojje Wadenius bor en bit utanför New York. Han har två döttrar, 16 och 19 år. Nu är han på väg att flytta hem till Sverige igen. Eller till Norge, där hans nya kärlek bor.
– Jag räknar med att flytta om några år. New York är en väldigt hård stad. Korrumption så man bara baxnar, sjukvård som inte fungerar. Bara detta med att ha en lägenhet innebär komplikationer som är helt omänskliga.
Det amerikanska samhällets sociala osäkerhet är något som fått honom att jobba mycket med reklamfilmsmusik. Förutom ekonomisk utdelning har det också inneburit att han kunnat vara hemma med familjen.
– Det är ju en utmaning att skriva något som ska fungera med bild och inom en bestämd tidsrymd, men det är inte alls lika kul att sitta för sig själv i en midistudio som att spela med andra.
Förutom turnéer med världsnamn som Simon & Garfunkel, Luther Vandross eller Roberta Flack har han för det mesta tackat nej till alla erbjudanden. Något han ibland grämer sig lite över.
Tillbaka i Sverige kan han tänka sig att jobba med lite av varje; studiosessions, turnéra, egna plattor, producera, undervisa, reklamfilmmusik…
– Samtidigt skulle jag mycket väl kunna tänka mig att bara hålla på med barnmusiken, åka runt och spela gitarr och sjunga. Det skulle vara ganska skönt – man känner liksom flåset av alla unga bra gitarrister i nacken.
Förutom en ny fusionplatta som Jojje gjort med en amerikansk pianist, under gruppnamnet Gewadoka, kommer barnplattan Godda´ godda´ återutges på cd senare i år. Denna gång kompletterad med några nya sånger och Kalles klätterträd.
Fast först ska nya Lisa Ekdahl-plattan bli klar. Jojje är imponerad av den väna kvinnans lika mogna som naiva attityd och säger att hon skrivit ännu bättre låtar än förr.
– Hon har en väldig känsla för hur det ska låta.
Som alla gitarrister är Jojje Wadenius ständigt på jakt efter den perfekta gitarren och den perfekta förstärkaren. Detta är han aktuella utrustning: Gibson Les Paul från 1960, Gibson 335 från 1960, en ombyggd Telecaster från 1957. Fast den gitarr han använder mest (bland annat på Fagens platta) är en specialbyggd kombination av Telecaster och Stratocaster, med brasilianskt järnträ i halsen och EMG-pickuper. En annan kombination av Telecaster och Stratocaster, byggd av en kille vid namn Steve Marchione, använder han gärna för livespelningar.
De akustiska gitarrer han har är en tolvsträngad Yamaha, en Yamaha L10E, en stålsträngad Bolingitarr från mitten av sextiotalet, en nylonsträngad Alhambra, en stålsträngad Washburn, en stålsträngad Levin från slutet av sextiotalet. När det gäller förstärkare använder han helst en GP 100 i studion, som han på livespelningar kör genom en Boogie 290 och skickar ut till två lådor med 12 tums VT 30-högtalare. Han har även en JMS Midnight Sun-förstärkare och en gammal Music Man med en 112:a i.
©Dan Backman Artikel publ i SvD 970228
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera