Charlie Haden/Pat Metheny (1997)

av Dan Backman, 28 februari, 1997

”You guys are so quiet!” Charlie Haden byter till sina mörktonade glasögon och försöker få igång frågeställandet från den församlade världspressen.

Vi befinner oss på presskonferens i Paris med Charlie Haden (bas) och Pat Metheny (gitarr). Två jazzgiganter med lika öppna sinnen som fulltecknade kalendrar. Nu är de i Paris för att berätta om sin duoskiva Beyond The Missouri Sky, en skiva med instrumentala tolkningar av egna och andras sånger, en skiva som trots sin lågmäldhet ibland sväller ut i cinemascopeformat.

Charlie Haden är kring sextio, ganska kort och kompakt. Klädd i gråbrun kavaj och grön skjorta ser han som vanligt ut som en collegelärare. Till skillnad från den betydligt yngre Pat Metheny verkar han också lite butter. Speciellt när en engelsk journalist frågar om de varit rädda för att cd:ns mjuka och vackra musik skulle kunna misstas för muzak. ”Vi är aldrig i närheten av muzak, next question!”.

Pat Metheny har en blå och vitrandig v-ringad tröja, ler oftare och ser ut som en seglare eller skidinstruktör. Bägge har de ett oerhört pressat schema, med press, TV och radio, något som inte tycks bekymra dem nämnvärt.

”Imorgon åker jag tillbaka till New York och påbörjar inspelningen av den nya Pat Metheny Group-plattan”, säger Pat och bekräftar att han bytt skivbolag (från Geffen till Warner). ”Jag vet inte om det är officiellt ännu, men jag kan ju inte låtsas att jag inte känner till det”, säger han och ler stort.

Ytligt sett kan man tycka att Charlie Haden och Pat Metheny är ett udda par, men faktum är att bägge delar ett musikaliskt sinnelag öppet för det mesta. Från enkla folksånger till avancerade freeform-experiment. Från traditionella jazzharmonier till sofistikerad fusion. Från atonala till smekande vackra tongångar.

När de möttes för första gången, 1973, var Charlie Haden redan en jazzbassist med världsrykte (det oerhört inflytelserika första albumet med Liberation music orchestra kom 1970), medan den då artonårige Pat Metheny var en lovande gitarrist i början av sin karriär.

Kontakten har sedan dess varit obruten, både på ett musikaliskt och personligt plan. Ibland har de spelat på varandras skivor, ibland i tillfälliga konstellationer kring namn som Ornette Coleman, Michael Brecker eller Abbey Lincoln.

Charlie Haden har på senare år ägnat mycket tid åt sin Quartet West, en konstellation som fokuserar sin energi på den amerikanska 40-talsjazzen, så som som den kunde låta i en Raymond Chandler-film. En svartvit, svidande vacker jazzmusik full av anspelningar och hänvisningar till populärkultur.

Pat Metheny, å sin sida, har alltid tittat mer framåt än bakåt. Tillsammans med Lyle Mays har han fört sin egen grupp till den absoluta eliten och fått beundrare både ur pop- och jazzlägret.

Med sin impressionistiska, lätt latinfärgade jazz har de nästan skapat en egen genre; ibland ohyggligt svängig och vacker, ibland experimentell, ibland, enligt vissa, alltför sockrad.

Presskonferensen går vidare i sitt makliga tempo. Charlie Haden frågar om alla gillar plattan och jag räcker upp min hand. Någon från Italien vill prata om en inspelning Charlie Haden gjort med Ginger Baker och Bill Frisell medan en annan vill diskutera sitar-gitarren Pat Metheny använder på Tears of rain.

Lite intressantare blir det när en kvinnlig journalist går ifrån de rent jazzmusikaliska frågorna och tar upp Hadens vänsterengagemang och åsikten att han med Quartet West vänt politiken ryggen. ”Vare sig jag spelar politiska kampsånger eller jazzstandards så är det ett statement”, säger han och poängterar det viktiga i att stimulera lyssnarens fantasi och drömmar och att duoplattan mest av allt handlar om ärlighet och skönhet.

Sedan när presskonferensen är över blir det lättare. Alla pratar med alla och hugger in på den goda lunch som dukats upp.

Efter några timmars väntan ute på stan är det så dags för min egen ”face-to-face” med herrarna. Småstressad och blöt av ett plötsligt uppdykande Paris-regn står jag utanför den petit salon där Haden och Metheny avverkar intervjuteam efter intervjuteam. Mellan Switzerland och Belgium har jag en egen halvtimma, något jag är ensam om.

Medan Charlie är på toaletten frågar jag Pat om han orkar med ytterligare frågor.

– Visst, jag tycker det är kul att höra andra människors åsikter om den musik jag gör, säger han och verkar inte alls sönderintervjuad.

Charlie kommer in och frågar var jag kommer ifrån. När han får höra att jag kommer från Sverige säger han ”tacksåmycket”. Pat hakar på och frågar om jag kommer från ”degblädet”.

Jag insisterar på att denna oändliga frågestund med media från hela världen måste vara tjatig och undrar vad den vanligaste frågan går ut på.

– Många undrar om titeln Beyond the Missouri sky, säger Charlie.

Varför? Ni berättade ju utförligt på presskonferensen om er gemensamma barndom där. Jag tolkar det som att ni drömmer er bort från Missouri, men att ni samtidigt är väldigt mycket kvar just där.

– Precis. Det var den bästa tolkningen, säger Pat.

– Om vi vore piloter skulle man kunna säga att det handlar om Missouri-himlens turbulens, fortsätter Charlie.

Bägge har spelat i Sverige många gånger. Och med svenska musiker.

– Jag har till och med haft en svensk flickvän, säger Pat.

Hmm, intressant. Vem då?

– Det kan jag inte säga.

Det sägs att du uppträtt oannonserat med Elise Einarsdottir.

– Ja, det stämmer. Hon är en utmärkt musiker, men det är inte henne jag menade, säger Pat och ler lika vänligt som under presskonferensen.

Vi talar lite om olika konserter i Stockholm och Charlie minns att hans första Stockholmskonsert var 1966. Med Archie Shepp på Gyllene Cirkeln.

– Ett av de roligaste minnena från min tidiga karriär kommer från en spelning vi gjorde i Åhus, fortsätter Pat och berättar hur han som nittonåring var ute med vibrafonisten Gary Burtons band på Europaturné.

Tidigt på morgonen innan konserten väcktes Pat av hotellreceptionisten som sa att det var en massa journalister som ville träffa honom. När journalisterna kom upp på rummet fick de ett undrande uttryck i ansiktet och frågade efter Pat Martino (en på den tiden känd jazzmusiker). Pat förklarade hur det låg till och undrade besviket om ingen ville tala med honom istället.

Jag berättar att jag tycker deras platta innehåller andlöst vackra stunder och påtalar det faktum att få musiker vågar sig på det nästan naiva känsloläge de uppnått.

– Vi spelar med ett absolut ärligt uppsåt. Det finns ingen ironi, vi älskar verkligen de här sångerna, säger Pat.

Styrkan med musiker som Haden och Metheny är att de inte erkänner några motsättningar mellan det så kallade fula och det så kallade vackra – jamför den nya plattans relativa lättillgänglighet med Hadens freeform-utsvävningar med Ornette Coleman eller Methenys oväntat råa Zero tolerance for silence till exempel.

– Inte alla lyssnare eller skribenter är så öppna, deras osäkerhet får dem att undra; ”hur kan du göra si när du gjort så?”, menar Charlie.

– Vad brukar du svara?, undrar Pat.

– Att det är samma sak.

– Det brukar jag också säga, replikerar Pat.

Varför är det så svårt att förstå detta?

– Många måste ha kategorier för att hålla ordning på sitt liv. För att undgå att känna sig osäkra måste de ge namn på saker och ting, säger Charlie.

– Vissa av jazzavantgardets purister har gett mig tummen ner för Quartet West. Många vill inte ens acceptera att jag har detta band. Det finns musikjournalister som fortfarande lever kvar i Ornette Coleman Quartet-tiden och kallar mig avantgardebassisten Charlie Haden. De människorna förtränger helt mina år med Keith Jarrett, Chet Baker, Art Pepper, alla de jag spelat ackordbunden jazz med. Vi spelade ackord med Ornette också, skillnaden var att vi hittade på dem under tiden vi spelade.

– Detta album (Beyond the Missouri Sky) är gjort med samma ambition och övertygelse att skapa ny musik som allt annat jag gjort.

Precis. Men du ger de där trångsynta människorna problem.

– Visst, men det är bara nyttigt för dem!

Medan Charlie gör sig en café cremé frågar jag Pat om han håller med mig om att Secret stories är hans bästa album.

– Ja, den är en klar kandidat. Men ärligt talat placerar jag även detta nya album i toppen.

Vi talar lite om Secret stories och Pat berättar att idén var att ta med alla han känner. Inte bara killarna i bandet.

– Charlie är med. Och Will Lee, Steve Ferrone, Toots Thielemans…alla möjliga.

Charlie själv minns inte vilka låtar han är med på och ser även helt frågande ut när jag undrar om han minns Organic music society, en platta han gjort med Don Cherry.

– Jag minns att jag var med på Brown rice, men inte den här. Det måste jag kolla upp. Däremot minns jag en platta som hette Orgasm. Med Allan Shorter. Och Gato Barbieri. (Att Charlie inte minns Organic music society är kanske inte så konstigt eftersom plattan jag avsåg förstås var Relativity suit).

Här halkar vi in på saxofonisten Gato Barbieri och hans helt underbara musik till Bertoluccis film Sista tangon i Paris. Det visar sig att Haden spelade bas.

– Vi spelade in den i Rom med filmen projicerad på studioväggen. Jag minns hur violinisterna, alla i sjuttioårsåldern, hela tiden vände sig om under Maria Schneiders nakenscener. Vi fick göra hur många omtagningar som helst och dirigenten, som även fick översätta allt, började lacka till ordentligt. Oliver Nelson, som gjort arrangemangen, gick mest och drack ur sitt jätteglas med ren gin…

Här börjar historieberättandet ta fart; när Charlie redogjort för en av de italienska orkestermusikernas fantastiska trollerikonster tar Pat vid och berättar om trollkarlar han sett under en turné i Ryssland.

Precis när jag börjat gå in på frågor av mer privat karaktär kommer den franska skivbolagsrepresentanten in och meddelar att min tid är ute.

– Får vi fem minuter till, ber Pat.

Fem avrundande minuter då jag bland annat får reda på detta:

Charlie Haden bor i Malibou. Han har en fru som heter Ruth Cameron och fyra barn från ett tidigare äktenskap. Inga husdjur.

Pat Metheny bor i New York (”efter att inte bott någonstans i åtta år”). Han är inte gift, har inga barn, men en flickvän.

På nya cd:n är två av sångerna tillägnade Charlies hustru. Något som föranleder Charlie att brista ut i en nästan religiös hyllning.

– Hon räddade mitt liv. Jag hade gått igenom en uppslitande skilsmässa och brydde mig varken om mig själv eller min karriär. Ruth hjälpte mig igenom detta och övertygade mig om att skaffa en manager, ett band och en förläggare…och se vad som hänt…vi är i Paris!

©Dan Backman Artikel publ i SvD/City 970228