kritik sedan 1993

Anders Olsson (1996)

Alla har vi våra barndomsminnen. Minnen djupt bevarade i hjärtat eller någon gammal skokartong. Ljusa på vinden, mörka i källaren.

Själv har jag en avhuggen arm från ett kärt gammalt gosedjur framför mig (uppsatt på väggen mellan ett sjukhusarmband med namn och personuppgifter och två avklippta hårflätor).

En annan av barndomens reliker jag bär med mig genom livet är en bild föreställande en söt liten cockerspanielvalp. Ullig och gullig tittar han på mig med ett uttryck som signalerar både förundran och förväntan. Ungefär som om han tänkte ”ska du redan gå?” eller ”kom igen så leker vi!”.

 

FullSizeRender 4

Bilden är en oljemålning, eller möjligen gouache, av Anders Olsson. En konstnär som själv är lika okänd som hans tomtebilder är kända (i alla fall för en äldre generation). Från 40-talet och framåt har hans bilder tryckts i jätteupplagor och lyst upp det svenska folkhemmet med sin idealiserade bild av den svenska landsbygden och dess innevånare. Bönder, pigor och barn. Djur, tomtar och troll. Allt lika detaljerat som inlevelsefullt skildrat, inte sällan med en spjuveraktig knorr på slutet.

Idag är Anders Olsson en gammal man, 83 år närmare bestämt. Märkt av sjukdomar men fortfarande med en vilja att utöva sitt konstnärsskap.

För att få träffa denna särpräglade konstnär tar jag och fotografen Ulf Nilsson tåget upp till Söderhamn. Snön har just pudrat staden och Ulf tycker det känns som Twin Peaks när vi går runt i en ödslig loppis.

Jag har besökt Anders Olsson en gång förut och ser fram emot detta andra besök. Taxichaffauffören känner naturligtvis till honom, det gör alla i Söderhamn, även om åsikterna om hans konst går isär.

Taxin släpper av oss i ett sömnigt villaområde. Vi ser harspår i snön.

– Man blir ju bara urgammal, skojar Anders och berättar om senare års elände med hjärn- och hjärtinfark, bältros och blödande sår. Hustrun Karin har det inte mycket lättare med en plötsligt tilltagande reumatism i händer och axlar.

 

gilbert george1 5

 

Även om jag varit där en gång tidigare blir jag nästan knäsvag när jag kliver in i vardagsrummet. Målningar överallt, hemtrevligt gammaldags möblemang och små arrangemang med vaser och skulpturer som nästan blir till små altare.

Knappast något förefaller vara från vår egen tid, varken möbler eller tavlor. Snarare är det som att förflyttas typ femtio år bakåt i tiden. En IKEA-möbel, eller en abstrakt målning skulle garanterat känna sig vilsen här!

I knähöjd, bakom en golvlampa, hittar jag en långsmal målning föreställande ett rådjur vid en sjö. Förundrad betraktar jag färgernas lyster och Anders totala kontroll över oljefärgsmediet. Målningen är slät som den reproduktion den varit förlaga till!

 

gilbert george1 8

 

Lite längre in hittar jag ytterligare förlagor till reproduktioner, eller rättare sagt bonader. Oramade och staplade mot varandra blir jag lite bekymrad över deras kondition. Trots att de är ofernissade och målade på enkel masonit finns emellertid inga uppenbara defekter.

Oroad över att denna konstskatt skulle kunna förfalla, eller skingras för vinden, undrar jag om inte Söderhamns kommun visat intresse att skapa ett museum ägnat Anders Olsson och hans konst.

– Jo, kommunen talar om att göra om gamla stationen till ett museum, säger Anders förhoppningsfullt och berättar att även Jönköping kommit med ett liknande förslag.

 

gilbert george1 11

 

När man talar med Anders framskymtar en bitterhet över att han ej fått det konstnärliga erkännande han så väl förtjänar. Konstetablissemanget avfärdar honom som illustratör och tomtemålare medan mer obevandrade betraktare förförs av målningarnas starka färger och idealiserade motiv.

Medveten om att Söderhamns kommungubbar alltid behandlat Anders Olsson styvmoderligt ringer jag senare upp turistchefen Hans Vik för en kommentar.

– Vi är enormt intresserade av att behålla samlingen här i Söderhamn, svarar han och berättar att man under flera års tid sökt efter en lämplig lokal.

– Sedan jag kom hit har vi haft utställningar med Anders Olsson varje år och han är ett oerhört dragplåster.

 

FullSizeRender 4 kopia 2Även Anna Lindqvist på kultur- och fritidsförvaltningen bekräftar att kommunen är uppriktigt intresserad av att skapa ett museum, men vill ännu inte avslöja några detaljer. Frågan är ändå om de är fullt medvetna om den publika potential som finns gömd i Anders Olssons konst. Förutom den folkliga folkliga faktorn – Sverige, djur, tomtar – finns en kitschfaktor som skulle vara som en uppenbarelse för en yngre storstadspublik uppfödd på popkultur och Hollywood.

När Anders Olsson målar en kvinna som mjölkar en ko gör han det med färg från den amerikanska drömfabriken, inte från den svenska konstraditionen. Doften av oljefärg blandas med doften av technicolor, widescreen och Dolby surround stereo. Tungsinnet byts ut mot ett uppskruvat lättsinne – i tomtebilderna hittar man till och med spår av Walt Disney!

Lika lätt som man hittar amerikansk populärkulturestetik i hans konst kan man referera till bokmärken, orientalisk ornamentik och kommunismens uppskruvade retorik; om vi bortser från den ideologiska överbyggnaden finns klara paralleller mellan Anders Olssons konst och de bilder från Stalin-tiden som nyss visades på Liljevalchs.

 

FullSizeRender 4 kopia

Om bilden av mjölkerskan (som i beskuret skick utgör omslag till Kristian Fredéns nyss utkommna roman Ostkaka) berättar Anders:

– Bönderna påstod att jag placerat pigan på fel sida om kon, det gick ej att mjölka från vänster sida sa de. En piga kom dock till mitt försvar och påpekade att det inte skulle vara något problem om hon vore vänsterhänt.

Precis lika tröga som kommungubbarna har det svenska konstetablissemanget varit, då som nu. Att hitta Anders Olsson i ett konstnärslexikon är snudd på omöjligt, lika omöjligt som det är att hitta honom i den svenska konsthistorien.

Nu är han kult för vissa, nostalgi för andra, en doldis för de flesta. Ibland omskriven i fokliga tidningar som Saxons och Hemmets Journal och på senare år även i Månadsjournalen och SVT:s kulturmagasin Nike. Själv har jag skrivit om honom både i Moderna Tider och Dagens Nyheter.

Konstnären Jörgen Melanton hör till Anders Olssons beundrarskara.

– För mig är han fullkomligt outstanding, säger han och lovprisar det fantastiska måleriet och bildernas öververkliga karaktär.

Tillsammans med Thomas Tidholm och Kalle Berggren gjorde han i mitten av åttiotalet ett radioprogram med den genialiska titeln Som i verkligheten fast bättre.

Bägge tycker vi att Anders Olssons konst passar bra i dagens gränsöverskridande konstklimat. Hallå Ernst Billgren liksom.

 

gilbert george1 14

 

Anders Olsson föddes 1913 i Korsnäs, Dalarna. Sin uppväxt tillbringade han i Nässjö.

– Jag började måla vid 2 års ålder och hade otroligt bildminne redan som liten grabb, berättar han.

Familjen flyttade till Stockholm, där Anders fick sin konstnärliga utbildning vid Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) och olika privata målarskolor. Lärare som Albert Engström och Bruno Liljefors gjorde stort intryck, även om den store förebilden hette Anders Zorn.

– Jag gillar inte Hellströms skröna om Zorn, säger Anders och talar om den i sitt tycke vanvördiga film Gunnar Hellström gjort om den store målaren.

– I en scen står Zorn och målar med en falukorv i ena handen och penseln i den andra, utropar Anders indignerat.

 

gilbert george1

 

Också Carl Larsson är en källa till inspiration, även om Anders tycker att den famösa Midvinterblot (numera återbördad till Nationalmuseum) berättar en alltför blodig historia.

Begrundar man Anders Olssons motivvärld förstår man vad han menar. Här råder perfekt harmoni; vädret är bra, människorna lyckliga, hästarna blankpolerade. En stillastående värld där männen är starka och kvinnorna yppiga – ”jag gillar kvinnor med kött på benen”, är ett Zorn-citat Anders Olsson gjort till sitt.

Vi talar knappast realism här. Det Sverige och de människor han skildrar har inte funnits mer än i Anders fantasi. Lika lite som hans lätt feminina tomtar existerat har hans filmstjärnelika lantbrukarbefolkning suttit på de hölass som så lustfyllt porträtterats.

När han även framhåller Salvador Dali som en favorit faller bitarna på plats. Zorns naturalism parad med Dalis surrealism, typ.

– Fast Dali gjorde sig ovän med alla, påpekar Anders innan han förklarar att Dalis klockor, som ofta böjer sig över bordsskivor, har sitt ursprung i Einsteins relativitetsteori.

Precis som Dali och Zorn har Anders Olsson målat många nakna kvinnor. Inte i kombination med tomtar dock.

”Anders Olsson målar tomtar och tuttar” skrev tidningen Z 1988 och berättade att hans kullor kunde gå för 45 000 kronor på auktionerna (något som ej tycks vara fallet idag; delvis beroende på att han inte vill sälja sina målningar).

 

gilbert george1 7

De pinuppor han målat för FIB-Aktuellt har han samlat i sitt arbetsrum (där man också kan hitta en exotisk Tusen och natt-bild han just nu arbetar med). Att de är direktöversättningar av de kvinnor George Petty eller Alberto Vargas fantiserade fram till de amerikanska tidningarna Esquire och Playboy är inget som tycks bekymra honom.

Att vistas i detta rum, tillsammans med två svenska pensionärer, är en något absurd upplevelse. Får man liksom gilla de här bilderna? Och vad tycker Karin?

– Man var ju lite fundersam i början, svarar hon, men tillägger:

– Han har ju alltid gjort det!

När jag frågar om Anders målat av henne svarar hon lite undanglidande ”jag fastnar inte” (något hon upprepar när Ulf Nilsson ber att få fotografera henne).

När jag noterar ett roligt ansiktsuttryck hos en av brudarna berättar Anders:

– På FIB-Aktuellt ville de att flickorna skulle påminna om kända filmstjärnor, så jag målade henne som Sylvia Vrethammar.

Anders kroppsintresse inskränker sig inte bara till kvinnokroppen. Ett rum är kombinerad verkstad och gym. Här finns hantlar och egenhändigt konstruerade redskap, ett av de tuffare med ett handtag från en spade.

– Förut klarade jag 37 kilo i vardera handen, berättar han stolt.

Till Söderhamn kom Anders och Karin, tillsammans med hans föräldrar och syskon, redan 1939. Föräldrarna tog över en fruktodling med vidhängande herrgård medan Anders och Karin flyttade in i huset vi sitter i.

 

gilbert george1 15

 

Förlagor till bonader producerades på löpande band, omslag till tidningar som Rekord-Magasinet och Levande Livet likaså. Bonaderna trycktes upp och distribuerades av förlag som Bonniers och Sagokonst.

– Ju större firma desto sämre betalt, är Anders bittra kommentar till det dystra faktum att det sällan är konstnären som tjänar på att konsten kommersialiseras.

En alldeles fantastisk målning med indianer och cowboys visar sig vara underlag till ett spel. Anders går till en byrå han snickrat själv och plockar fram resultatet. ”Vilda Västern, ett spännande tärningsspel på liv & död” läser jag på kartongen.

 

gilbert george1 9

Att han är mest känd för sina tomtar är något som bekymrar honom. Sorgset berättar han om de gouacher han gärna velat fått med på den senaste stora utställningen, på Österby bruk utanför Uppsala.

– De sa att de inte skulle få plats, berättar han uppgivet.

Karin bjuder på kaffe och vi talar om den annalkande julen och den gulliga katt som ligger och sover i en fåtölj.

– Först hette hon Broken, numera heter hon Rosa, berättar Karin.

Paret har en dotter och två barnbarn.

– Hon månar om oss på alla vis, säger Karin.

Även om Anders ogärna går ut – ”på sommaren är det för ljust och på vintern är det för kallt” – lyckas Ulf få ut dem på förstukvisten för en sista bild.

När taxin kör oss tillbaka till stationen står de kvar och vinkar.

©Dan Backman Artikel publ i SvD/City 961220 (foto: Dan Backman)

FullSizeRenderFullSizeRender-1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: