kritik sedan 1993

Sun Ra: The singles (Evidence, 1996)

Av jazzmusikens alla knäppskallar måste Sun Ra vara en av de mest genialiska (och en av de mest utflippade).

Som ingen annan, varken före eller efter honom, lyckades han baxa in hela universum i en hemsnickrad musikalisk vision som inkluderade det mesta; från doo-wop till futuristisk freeform-improvisation.

Främst är han känd som mytomspunnen ledare för sitt kosmiska storband The Myth Science Arkestra, ett storband som inte bara hade varierande antal medlemmar utan även gick under olika namn, som The Intergalactic Arkestra eller The Astro-Solar-Infinity Arkestra.

Utstyrda i spektakulära kläder, som guldlamékaftaner och turbaner, och med ett kosmiska evangelium rotat både i forntida Egypten och black power-medvetande reste de världen runt och skrämde vettet ur jazzpuritaner som bara ville dricka öl och stampa takten.

Från mitten av femtiotalet, då Sun Ra fått ihop sin första arkestra i Chicago, och fram till hans död 1992 gavs 71 skivor ut på den egna etikett Saturn (och ett otal på andra etiketter). Svårtåkomliga och svårforcerade mästerverk ljusår före sin tid.

a-foggy-day1Vad väldigt få visste var att Sun Ra (eller Herman ”Sonny” Blount, som han egentligen hette) också gav ut singlar. Men så var fallet; mellan 1954 och 1982 gav Saturn ut inte mindre än 26 singlar, ofta pressade i extremt små upplagor och inte alltid med de medverkande musikernas vetskap.

Efter idogt letande världen runt har skivbolaget Evidence hittat alla, som man idag känner till, existerande Saturn-singlar. Av dessa har blivit en dubbel-cd som inte bara kommer som en skänk från himlen för Sun Ra-fantiker utan även fungerar som en fantastisk introduktion till den som ännu inte hittat in till Sun Ras alldeles egna universum.

Begränsad till singelformatet blir musiken både mer lättillgänglig och varierad. Det som på albumen kan dras ut i oändliga jam blir här istället små koncentrerade pärlor (skitiga och ruffiga, men inte desto mindre med en inneboende skönhet).

Under lyssningen på dessa gamla singlar associerar jag mer än en gång till Frank Zappa (som själv plockat ett och annat från Sun Ra, även om jag aldrig sett honom ange Sun Ra som en inspirationskälla); här finns exakt samma respektlösa eklektism, samma rastlösa kast mellan stilar och elar och epoker, samma ”orena” attityd.

Både Frank Zappa och Sun Ra har en grund i doo-wop-musiken. Zappa gav den sin sentida hyllning på Cruising with Ruben & The Jets 1968, medan Sun Ra själv var med redan på 50-talet.

Första cd:n, som sträcker sig från 1954 till 1960, inleds just med några obetalbara doo-wop-nummer med The Cosmic Rays (artistkonstellationerna är både många och märkliga).

Precis som på ett Zappa-album ändras färdriktningtningen snabbt och på Medicine for a nightmare, från 56, blir det relativt konventionell storbandsjazz bara för att strax återgå till några julsånger i doo-wop-tappning.

super-blonde2I Muck muck (matt matt), från 57, löper Screamin´ Jay Hawkins-föregångaren Yochanan amok i en rå rhythm´n´blues, i Teenager´s letters of promises, från, 58 eller 59, hjälper Juanita Rogers & Lynn Hollings with Mr. V´s Five Joys till att frammana en stämmning av rosa angora-toppar och vräkiga amerikanare. Mot slutet av första cd:n kommer musikerna loss med den typ av latinfärgade freeform-jazz man mest förknippar Sun Ra med.

Andra cd:n, 1960-1982, är ännu mer utflippad, mer outer space. Sun Ra byter oftare ut pia                                                               not, eller elpianot, mot märkliga klaviaturinstrument som clavoline, rocksichord eller den tidiga mini-moogen (kolla bara in The perfect man, från 63, som både är jazz och proto-disko och som borde få vilken vintage-synthare som helst i extas).

På The bridge, från 68, låter The Outer Space Arkestra som The Mothers Of Invention från samma tid och på Blues on planet Mars, också från 68, spelar Sun Ra elektrisk celeste på ett sätt som påminner både om Alice Coltrane och Jerry Garcia.

Mellan dessa excentriska utspel är det stundtals bara vackert och gripande, som tolkningen av I´m making believe, med sångaren Little Mack eller rått och bluessvängigt, som She´s my baby, med gästspel av gitarristen och sångaren Lance Gibson.

©Dan Backman Rec publ i SvD/City 961129

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: