kritik sedan 1993

Agitation för lyckan: Liljevalchs konsthall, Stockholm (1996)

En gång i tiden var det helt ok att kalla sig kommunist, socialist eller marxist-leninist. Sekterismen blommade och vägarna till det klasslösa samhället var utstakade.

Med ideologiskt immiga glasögon spejade man åt öster och hyllade kamrat Mao och hans hedervärda kollegor i kommuniststyrda länder. Studieresor till traktorfabriker i Kina och Albanien stod högt på varje SKP:ares önskelista och på studiecirklar läste man om hur bra allt varit på Lenins tid och hur kampen skulle organiseras på de svenska arbetsplatserna.

Nu är allt mycket svårare. Öststatsblocket har fallit och kamrat Mao har misskrediterats i lika stor utsträckning som Josef Stalin gjorts tidigare.

joseph-stalin-biographyNär nu Liljevalchs Konsthall visar sovjetisk propagadakonst från Stalintiden väcks därför motstridiga känslor till liv. Samtidigt som konstverken, målningar och skulpturer, är exempellösa uppvisningar i historieförfalskning och manipulation förmedlar de en konstnärlig vitalitet som är svår att värja sig mot. Mitt i allt det uppblåsta och förljugna finns en imponerande teknik och målerisk sensualism som inte bara är kitschigt läcker utan så att säga bra på riktigt.

Ta bara en rejält anslående målning som Kirov tar emot idrottarnas parad. Trots det något ansträngda anslaget med frustande vitala sovjetiska idrottare förmedlas en läckert rosafärgad och alldeles vibrerande livslust.

Som vanligt när det gäller Stalintidens konst innehåller även denna målning intressanta historiska falsarier. Liljevalchs Folke Lalander gör mig uppmärksam på en man med utsträckt arm uppe på en balustrad. Det visar sig vara Sergej Kirov, först uppburen ledare för Leningrads partiorganisation, senare, med Stalins tysta medgivande, mördad.

Målningen beställdes ett år efter mordet, som någon slags rehabilitering och mytologisering. Historien får mig att associera till filmen Brända av solen som berättar om hur den forne revolutionshjälten Kolok hamnar i onåd hos Stalin och därför mördas. Filmen förmedlar den kusliga känsla av osäkerhet och irrationalitet som kännetecknade Stalintiden.

Vilken ingång man än väljer till Agitation för lyckan, estetisk eller historisk, måste man konstatera att utställningen, som är producerad av det Ryska Museet i S:t Petersburg, är lika imponerande som lyckad.

Liljevalchs konsthall, med sina minst sagt krävande rum, erbjuder här en närmast idealisk inramning till de lika krävande konstverken. Faktum är att Vladimir Gusev och hans medarbetare blev så entusiastiska att utställningen både utökats och fått en mer Stalinistiskt bombastisk utformning. Vilket innebär en plottrig hängnrig hängning långt från den gängse minimalistiska. Folke Lalander berättar roat att skulptursocklarna måste målas om i en svagt rosa nyans. Precis som på Stalins tid.

Bland alla de storslagna socialrealistiska hyllningarna till Josef Stalin och och den nya Sovjetmänniskan (mest män) finns även konstverk av en mer privat och intim karaktär. Konstverk som enligt Folke Lalander ser ut som ”vanligt borgerligt salongsmåleri”, men som ändå godkändes.

Ett rum ägnas det som Folke Lalander kallar ”den av Stalin krossade modernismen”. Här finns bland annat några ofta reproducerade Malevitch-målningar samt exempel på konstnärer som ”försökte anpassa sig” men där arbetarna ändå såg ”konstiga och olyckliga ut”.

©Dan Backman Artikel publ i SvD/City 960830

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: