kritik sedan 1993

Easy listening (1996)

I min barndom hade radion bara tre kanaler. Tre statliga kanaler som aldrig skulle komma på tanken att lotta ut biljetter till Cindy Crawford-filmer eller Michael Bolton-konserter. Nej, på min tid gick det lugnt och sansat till; i ettan sändes nyheter och i tvåan Beethovens alla symfonier.

Själv rattade jag naturligtvis hellre in trean där Klas Burling behärskat och sakligt rockade loss med den senaste och hetaste popmusiken. Något som var betydligt mer upphetsande än Nicke Lilltroll och Sten Frykberg.

Mellan Klas Burling, Kvällstoppen och Tio-i-topp spelades dock en annan typ av musik. Lite mognare, lite rundare, lite mjukare. Under rubriken Melodiradion kunde man avnjuta smekande tongångar från kontinentala storheter som Henry Mancini, Mantovani eller Bob Azzam and his orchestra. Smekande tongångar som liksom bara fanns där utan att någon brydde sig. Eller gjorde man det?

james_last4Även om italienaren Mantovani gjorde den ultimata melodiradiomusiken är det nog tysken James Last som bäst förkroppsligar begreppet. En man vars oräkneliga tolkningar av allt från disco till operett berett generationer av music lovers stor glädje (alternatvt kräkattacker). Vem minns inte Hammond a go go eller Party Polka? Bara för att ta två fortfarande tillgängliga exempel.

Vad vi talar om är easy listening, en bespottad och hånad, men likafullt livskraftig genre som även idag, 1996, inspirerar musikskapare worldwide.

Senaste exemplet kommer från England där The Mike Flowers Pops just nu upplever stora framgångar med sin easy listening-version av Oasis Wonderwall. En version som omplanterar Oasis brittiska gitarrpop i amerikansk 60-talsmylla och med hjälp av växtgödningspreparat får det att låta som en tysk lågbudgetversion av The 5th Dimension. Komplett med billigt vinylknaster och turistexotiska latinrytmer blir det kul på ungefär samma sätt som Kurt Olssons omstuvningar av gamla svensktoppsfavoriter.

Johnny-Smith-Easy-Listening-428724Även om mycket av av easy listening-musiken är originalkompositioner, och tydligare profilerat än ren muzak, handlar det oftast om att presentera redan existerande poplåtar, eller klassiska stycken, i ny klädedräkt. Att, så att säga, släta ut alla rynkor, fylla i alla håligheter och göra anrättningen så lättsmält som möjligt. Musik så lättlyssnad att den liksom bara rinner ner i öronen och med en mjuk duns fyller sinnet med behaglig tomhet.

Eller så skojar man till det lite med spinett, fräsiga blås- och körarrangemang samt en svängig rytmsektion med både gurka och shaker.

Mike Flowers nöjer sig inte med att leda sin orkester, utan ställer sig även framför sångmikrofonen. Med myndigt nonchalant stämma sjunger han så att det låter som isbitars klirrande i en Dean Martin-grogg. Precis som en easy listening-crooner ska göra.

En annan variant är att sätta sig framför en gigantisk orgel (eller, i brist på bättre, en synth) och liksom förpacka musiken i en enda evighetslång sekvens där melodier bubblar upp och ner som i en sjudande vaniljsås.

Kultiverat bubblande som Pierre Andrés ”romantic organ moods” eller vulgärt fettdrypande som de tyska bratwurstklanger Nils Tibor eller Klaus Wunderlich kramade ur sina Hammondorglar på sextio- och sjuttiotalet – just samma Wunderlich som Tomas Tengby brukade läsa väderprognosen till i Morgonpasset.

En senare exempel utgörs av Carl Finchs delikata keyboardorgier på soundtracket till David Byrnes film True Stories. Med finess och fräschör ploppar trummaskinen medan Carl Finchs fingrar far som furirer över tangentbordet framförandes Puppy Polka eller Party Girl. Helt obeskrivligt bra.

Three_Suns_Easy_Listening_FrontThe world of easy listening är ett gigantiskt område som knappast låter sig utforskas kortfattat. Från Mantovanis anonyma melodiradiostråkar och The Metro Strings specialdesignade super-8-musik löper en röd tråd ända fram till de sofistikerade japanerna Pizzicato Five eller den lite mer putslustige Mike Flowers.

Längs tråden finns ett otal alternativa utgångar att välja, utgångar som kan leda till oväntade genrer som ambient eller acid jazz – vad Brian Eno var ute efter när han skapade ambient-begreppet var ju just att konstruera en musik som kunde fungera som en en tapet (något som inte direkt kan påstås om acid jazz-scenen, en genre som däremot hämtat många stildrag från easy listening).

I amerikanska och engelska skivaffärer kan man hitta stora avdelningar med easy listening, avdelningar som ibland kompletteras med male vocal och female vocal. Gränsdragningarna mot pop, jazz eller musikal är ofta hårfina vilket gör det hela ganska så problematiskt; på en easy listening-avdelning kan man hitta The Anita Kerr Singers och Ray Coniff, men även The Mike Curb Congregation, som egentligen borde stå på pop.

På samma sätt har The Boston Pops (under ledning av Arthur Fiedler) hamnat helt rätt medan The Carpenters faktiskt hör hemma på popavdelningen, där de nästan alltid finns, måste tilläggas.

carpentersSyskonen Karen och Richard Carpenters extremt väluppfostrade musik är annars ett tydligt exempel på en musik som lätt skulle kunna missuppfattas som easy listening. Med Karens lika honungslena som kristallklara stämma och Richards mjuka Wurlitzerpiano låter det så mjukt och lättsmält man kan begära. Vid närmare betraktande krackelerar emellertid ytan och fram träder ett primalskri maskerat till thébjudning.

Äkta easy listening, däremot, är aldrig subjektiv. Likt en kamelont härmar den bara olika uttryck, utan att lägga till någon personlighet. Country, operett, pop, schlager, tyska joddeltruddelutter – allt knådas ut till största möjliga komfort (dessutom med största möjliga diskretion). Sedd ur detta perspektiv blir genren närmast att betrakta som postmodernistisk.

I svenska skivaffärer kallas det inte easy listening utan underhållning. Ofta i samma hörn som country, blues, jazz och world music. Bland namn som här redan nämnts kan man även finna Tom Jones, Judy Collins, Julio Iglesias och Burt Bacharach.

bacharach_hitsOckså Burt Bacharach är ett exempel på någon som inte bara är underhållning/easy listening. Även om hans musik innehåller mycket av det som utmärker easy listening är hans självklara plats ändå popavdelningen.

Likt all stor konst är Bacharach-spår som Walk on by eller Make it easy on yourself mästerverk som undgår all form av kategorisering. Lika ofta som Bacharach-melodier misshandlats och blivit muzak i sin mest urvattnade form lika ofta har han tjänat som inspiratör för åtskilliga av popvärldens mest kreativa hjärnor.

Engelska Swing Out Sister gjorde exempelvis sitt absoluta mästerverk med den stenhårt Bacharach-influerade Kaleidoscope World (ett album som för övrigt spökade när Orup häromåret försåg Kayo med några riktigt tjusiga slagdängor).

jobimEn annan mästare som måste nämnas i varje easy listening-sammanhang är naturligtvis Antonio Carlos Jobim, som med sin upptäckt bossanovan influerat en hel värld. Även om han själv, likaväl som hans uttolkare Stan Getz eller Astrud Gilberto, var alldeles för komplex och cool för att vara easy listening kan man ändå inte komma ifrån att The Girl From Ipanema är en av genrens klassiker.

Avslutningsvis får vi den ultimata easy listening-definitionen av Det Bästa, ett bok-, tidnings- och skivförlag som med sina sammandrag försökt göra hela världen easy listening. ”Sköna melodier tjusigt spelade och arrangerade” är Det Bästas egen sammanfattning av kompilationen Music For The Starlight Hours. ”100 utvalda melodier som ger stämning, romantik och lyssnarglädje”. 

En sammanfattning som faktiskt kan gälla för all easy listening.

©Dan Backman Artikel publ i SvD/City 960126

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: