Mariah Carey (1995)

av Dan Backman, 15 december, 1995

Fredag kväll 8 december 1995: Grand Hotels foajé sjuder av aktivitet. Årets Nobelpristagare har anlänt vilket gör stämmningen extra kosmopolitisk. Mixen av människor är, som alltid i Nobelsammanhang, lite speciell, med yrvaket entusiastiska forskare och upphetsade familjemedlemmar om vartannat.

Själv sitter jag där av en helt annan anledning. Mariah Carey är i stan och förutom att äta middag på Café Opera har hon även bokat in möten med ett TV-program och fyra tidningar. Däribland SvD City.

Allt har blivit väldigt försenat så skivbolagsrepresentanten Sandra placerar oss i Cadierbaren där vi får tillfälle att begrunda situationen i ungefär en timme. Jag hinner ta både en cola och en gin & tonic medan jag lyssnar på hur journalisten och fotografen bredvid mig jämför sina klockor och vilka finesser de har och det tvivelaktiga nöjet i att hyra frack och bevaka Nobelmiddagen.

Eftersom Mariah är en av skivbolaget Sonys allra största artister finns även svenska chefen Sten af Klinteberg på plats. Han bedyrar vilken rar och okonstlad tjej Mariah Carey faktiskt är. Trots hennes enorma framgångar.

Och nog kan man bli förundrad över Mariah Careys framgångar; sedan hon debuterade 1990 har den 25-åriga sångerskan sålt över 70 miljoner plattor, slagit alla möjliga listrekord, kammat hem Grammys och…you name it, liksom.

Om anledningen till hennes otroliga popularitet kan man spekulera, men att hon bara skulle vara plastig, mekanisk och spekulativ är en vulgäruppfattning byggd på okunskap. Hennes musik är visserligen lättillgänglig men samtidigt tillräckligt förankrad i 60- och 70-talssoul för att kunna jämföras med vilken hip svart musik som helst. Själv ser jag ingen principiell skillnad mellan henne och Mary J Blige eller TLC. För att ta två politiskt korrekta exempel.

Att hon ser bra ut spelar naturligtvis roll, på samma sätt som hennes personliga historia och naturliga karisma hjälp till.

På samma sätt som Nobelfestligheterna har något av sagans skimmer över sig är Mariah Carey som hämtad ur en riktig saga. En äkta showbiz-saga om den illa åtgångna flickan som blev världens bäst säljande kvinnliga artist och som till på köpet gifte sig med den jätteviktiga skivbolagschefen (som i och med giftermålet med den jättekända sångerskan blev ännu mera megabetydelsefull).

Tillbaka till Cadierbaren: innan väntan hunnit övergå till misär skymtar vi hur Mariah stressar förbi. Intervjun är ytterligare lite försenad och nu frågar en engelsk skivbolagsrepresentant om alla fyra journalister (två har redan kommit några våningar närmare stjärnan) kan dela på intervjutiden. Jag tycker redan att två är för många och uttrycker en önskan om att inte ändra i programmet.

Så blir det och snart står vi utanför Mariahs svit tillsammans med skivbolagsrepresentanten Charlotta, tre livvakter och några andra ur Mariahs följe på nitton personer.

De två föregående journalisterna kommer ut och efter ytterligare en liten väntan är det vår tur. Mariah Carey reser sig upp ur fåtöljen, tar mig i hand och frågar hur jag mår. Innan jag själv satt mig har jag hunnit hälsa på hennes svenska väninna Josefin Sundqvist och sparkat omkull Mariahs vattenglas. ”Inga problem, det är bara vatten och förresten är det inte jag som städar rummet”, säger Mariah när jag lite hysteriskt ursäktar mig över mitt fumliga beteende.

Medan min kollega ställer frågor om hur det är att vara en känd person kollar jag in henne så gott det går och konstaterar att hon både är snyggare och längre än jag trott. Hon är extremt välmålad, har tre diamantringar (eller något sådant) och push-up-behå under en generöst urringad svart, tajt tröja. Byxorna är av brun mocka och bootsen har höga klackar (samma kläder hon hade hos Stina Dabrowski).

Hon verkar lite trött – på gränsen till fnissig – och det känns som om det kommer bli svårt att nå riktigt fram. Påpekanden om hennes astronomiska försäljningssiffror kommenterar hon med till synes överraskade axelryckningar; ”oj, har jag verkligen sålt så mycket?”.

Min kollega går vidare med frågor om på vilket sätt omgivningen reagerat på hennes framgångar och insinuanta frågor om hennes familj. Genom att inte låtsas känna till så mycket försöker han, precis som Stina Dabrowski, få in samtalet på hennes knarkande och hiv-smittade syster, utan att lyckas. (Efteråt berättar han hur besviken han blev över att inte fått henne att säga något smaskigt om systern och om hur han såg att det svartnade i hennes ögon när familjen kom på tal – ”faan, tänk om jag skulle blivit utslängd, det vore ballt”).

Även om en kvinnlig assistent, som sitter med oss i rummet, försökt få oss att byta ämne frågar jag om Mariah någon gång kan röra sig fritt som oss vanliga dödliga.

”Jag och Tommy (Mottola) bor ungefär 30 minuter utanför New York och där kan jag ibland sätta på mig baseballkeps och sneakers och vandra omkring”, säger hon.

Ett tydligt exempel på den massmediala hysteri hennes person ger upphov till är en Expressenartikel från fredagen den 8 december. ”Mariah Carey gjorde Stockholm i natt” är rubriken på en artikel som handlar om hur Mariah, precis som alla andra popstjärnor, besökte Café Opera Förutom recycling på saker alla redan vet får vi reda på att Mariah var på ett strålande humör, att hon åt pyttipanna och att hon var där mellan 01.30 och 03.25.

Intervjun går vidare i halvfart och när vi så äntligen kommer in på ett musikspår berättar Mariah att hon alltid lyssnar på radio. ”Jag hänger självklart med i vad som händer just nu”, säger hon och lovprisar Ol´Dirty Bastards remix av hennes egen Fantasy.

När jag påstår att hennes bästa sånger är de gammaldags romantiska spåren, som Phil Spector-pastischen ”All I want for christmas is you”, varken bekräftar eller förnekar hon det utan berättar att just min egen favorit från nya plattan, ”Underneath the stars”, även är hennes favorit och att den är Minnie Ripperton-influerad.

Eftersom jag själv noterat influenser från den underbara sjuttiotalssångerskan måste jag nämna detta och samtidigt utnämna Mariah till en Minnie Ripperton för nittiotalet.

”Thank you”, säger hon och ser nöjd ut.

Snart är vi tillbaka i det privata spåret igen och Mariah berättar tålmodigt att hennes sysselsättningar utanför musikbranschen inte är så där himla spektakulära. ”Jag sover, simmar, åker skidor och går på nöjesfält med Tommy”.

Naturligtvis har hon husdjur; 2 Dobberman-hundar, en Jack Russell, en Yorkshireterrier (finns med i videon till One sweet day) och en katt, som heter Clarence.

Innan jag hinner berätta om min egen katt är audiensen slut. Mariah skall träffa Sony-personalen (som har en liten julfest i närheten), få en fyrfaldig platinaskiva och ha en avslutningsfest med sällskapet som följt henne på den europeiska promotionturnén (makeup-artister, managers, assistenter, assistenter till assistenterna).

Dagen efter tar hon sitt privata jetplan till London för Concorde-vidarebefodran till USA.

Nästa år kanske hon spelar i Sverige. I´ll be there!

©Dan Backman Intervju publ i SvD City 951215