kritik sedan 1993

If I were a carpenter (1994)

ifiwereacarpenterUppslaget att låta ett gäng håglösa amerikanska skrammelrockare göra Carpenters-covers är naturligtvis inget annat än genialt. Att sedan kalla tributen för If I were a Carpenter (efter Tim Hardins klassiska sång) och förse den med ett lysande omslag tyder på en fingertoppskänsla utöver det normala.

Skivbolaget A&M och producenten Matt Wallace har alltså agerat helt rätt när man gett uppdraget till några riktiga slackers, som med till synes halvhjärtat engagemang tolkat Carpenters på sitt sätt och för vår tid (visserligen är vare sig Sherryl Crow, Matthew Sweet eller japanpunkflickorna Shonen Knife några slackertyper men smälter ändå in i sammanhanget hur lätt som helst).

Resultatet blir en musik som ofta ersatt Carpenters oantastliga perfektion med småfalsk sång och halvtaskigt komp. Kvar blir fjorton kusligt starka låtar, som i sina nya trasiga kläder blir minst lika gripande som i sin forna glans.

Även om Johnette Napolitano W/Marc Moreland och 4 Non Blondes dränker Hurting each other respektive Bless the beasts i relativt okänsligt gitarrlarm döljer de inte att  Sonic Youth gör en mardrömslikt vacker tolkning av Superstar eller att Cracker skalar av Rainy days and mondays in på bara skelettet med jag-orkar-inte-bry-mig-sång, ostämd gitarr och vackert stråkarrangemang.

Men bäst är nog ändå American Music Clubs nedtonade, tolkning av den smärtsamt sorgliga Goodbye to love och, framförallt, Cranberries riktigt, riktigt vackra version av Close to you. Tungt, på något sätt.

Ankomsten av detta hyllningsalbum, tjugofem år efter debuten på A&M, får mig att undra om det kan vara så att vi med nittiotalsglasögonen, med och utan ironifilter, åter är redo att uppskatta Carpenters groteskt välartade, amerikanska yta och samtidigt, på riktigt, gripas av den sorgset vackra musik de gjorde.

Är det dags att åter berätta historien om familjen Carpenter, mamma Agnes, pappa Harold och syskonen Karen och Richard? En historia om ovanligt starka familjeband, oförlösta drömmar och gigantiska framgångar (deras skivor har hittills sålt i över 90 miljoner exemplar!). I mångt och mycket The American Dream, fast med en mörk baksida (Twin Peaks är inte långt borta).

carpentersRay Colemans nyutkomna biografi, The untold story (Boxtree), bekräftar eventuella misstankar om att allt inte stod helt rätt till hos familjen Carpenter. Coleman (som kände syskonen redan när det begav sig) redogör initierat om det mesta och ägnar stort utrymme till att försöka förstå Karens anorexia, som ledde fram till hennes tragiska död 4 februari 1983 (symptomatiskt nog dog hon hemma hos mamma och pappa).

Ju längre in i boken man kommer desto mer tonar bilden av ett predestinerat liv fram. Musiken betydde allt, speciellt för Richard, som från att ha spelat sönder pappas stenkakor snabbt blev underbarn på piano.

Karen, som livet igenom såg sin bror som ett geni, var inte sen att ta efter och det dröjde inte länge förrän syskonen gjorde sin egen musik.

Med lika delar uppmuntran och krav från föräldrarna kunde det alltså bara gå på ett sätt och efter att familjen flyttat från New Haven, Connecticut till Downey, California kunde syskonens karriär ta sin början.

De individuella rollerna var redan från början klara; storebror Richard (född 1945) var den musikaliska arkitekten medan Karen (född 1950) hade rösten, en kristallklar, överjordisk röst som fascinerade alla som kom i hennes väg. Ingen klarade sig utan den andre och det visste de mycket väl.

Framgångarna kom inte direkt; syskonen experimenterade med jazz och pop och fick känna av många bakslag (mycket på grund av deras snälltråkiga framtoning) innan de till slut träffade Herb Alpert, som precis kommit igång med A&M Records. Herb, som var en snäll kille själv, tände på syskonen och erbjöd dem skivkontrakt.

Plötsligt gick allt väldigt fort: med en cover på Beatles Ticket to ride hade man plötsligt, och till allas förvåning, en mindre hit. Carpenters var därmed igång och även om många tyckte syskonen var lite corny skulle de snart komma att sälja som tusan, turnera världen runt och få träffa President Nixon.

Egentligen var Carpenters ”riktiga” karriär inte så lång; från första plattan Offering 1969 till samlingen The singles 1969-1973 (tänkt som ett första bokslut blev den istället den definitiva Carpenters-kollektionen och en av alla tiders största försäljningsframgångar).

Vad som kom efter var bra, ofta lysande, men magin fanns inte längre där. Visserligen fortsatte de sälja (och gör så än i dag) men såhär i efterhand är det tydligt att det är de första fyra åren som gäller.

Med tiden accentuerades deras problem; Karens vikt- och utseendefixering tog sig oanade proportioner !Byp1BR!!Wk~$(KGrHqUOKkMEwRdYjWBIBMStqfdeWg~~_35(även om det skulle komma att dröja innan hon erkände sin anorexia). För Richards del ledde prestationsångest och länge kända behov av ett seriöst erkännande fram till ett avancerat missbruk av sömntabletten Quaalude.

Med sina starka familjeband hade de helt enkelt svårt att släppa loss: svårt att frigöra sig från föräldrarna, svårt att frigöra sig från varandra.

Hemma i Downey hade de kvar sina sovrum och mamma Agnes skötte deras finanser (katastrofalt skulle det visa sig) även när de börjat bli ordentligt framgångsrika.

På turneérna (Carpenters turnerade otroligt mycket) var det knappast tal om röj, nej allt handlade om att få till ett perfekt ljud och framföra sångerna precis som de lät på skivorna (att Karens favoritsysselsättning mellan konserterna var att brodera säger en hel del).

Inget lämnades åt slumpen och gjorde någon av musikerna ett fel blev det allvarliga samtal. En av deras musiker uttryckte det så att de spelade för Richard och Karen snarare än publiken (vem syskonen spelade för är svårare att besvarara; sig själva? föräldrarna?).

Någon publikkontakt var det inte tal om och Karen gömde sig länge bakom trummorna, orginellt nog var hon en utmärkt trummis, innan hon tvingades fram i rampljuset.

I en tid då idealet stavades hippie eller underground var Carpenters image, eller rättare sagt brist på image, inte så medialt gångbar (mest av allt såg de ut som pastorer i en frikyrkoförsamling eller som två ovanligt stela jurister). Problemet var att ingen gjorde något åt det, varken de själva eller människorna runt dem, det var som om de vägrade inse att musik handlar om mer än just musik.

Även om de naturligtvis appelerade till det vita medelklass-Amerika (”de är precis som pojken och flickan mittemot”) förblev en av paradoxerna med Carpenters att de aldrig blev riktigt comme-il-faut.

148Deras musik var eklektiskt, vilket innebar att deras pop blev något svårdefinierad, men absolut inte svårlyssnad. Helst brukade de framhålla ”de tre B:na, Beatles, Burt Bacharach och Beach Boys” som inspiration men Richard brukade även påpeka att han hade allt med Frank Zappa när anklagelserna om deras mesighet blev för påträngande.

Tillsammans med John Bettis skrev Richard många av duons klassiska sånger, fast absolut inte alla; många av de bästa levererades av Paul Williams och Roger Nichols (som We´ve only just begun). Med tillägg av Richards handplockade material transformerades så allt till det speciella Carpenters-soundet, med Karens stämsång och Richards Wurlitzer-piano som främsta kännetecken.

Att lyssna igenom Carpenters produktion är en inte helt igenom lättsam sysselsättning och videokompilationen Yesterday once more bekräftar det traumatiska draget man kan ana. Sällan har några popartister förefallit mer besvärade och affekterat trevliga än Carpenters i dessa underbart sjuttiotals-kitschiga promotionfilmer.

Carpenters är alltså ett stycke komplex amerikansk pophistoria. Komplexare än vad man kan tro. Att Richard aldrig hämtat sig från Karens död, och inte lyckats få igång en egen karriär förefaller i sammanhanget lika sorgligt som självklart.

©Dan Backman Artikel publ i SvD/City 940916

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: