kritik sedan 1993

Marc Jordan: Daily’s, Stockholm, 1994

Marc Jordan och hans två medmusiker på keyboards respektive elförstärkt fiol släntrar upp på scenen. Efter vad som känns som en evighet av plockande med papper frågar han till slut om vi mår bra och fortsätter därefter att berätta om hur trött han själv är.

Att han sedan öppnar med helt nya låtar tyder på en väl utvecklad självkänsla och en övertygelse om att ha något väsentligt att komma med. Samtidigt visar det naturligtvis en stor tillit till publiken.

Vad som sedan följer är en attraktiv en mix av gammalt och nytt (Jordan har varit verksam som låtskrivare/sångare sedan 1979, så han har en stor påse att plocka ur). Borta är det blanka, elektriska västkustsoundet, nu handlar det istället om pop, folk och jazz i en ganska egen stil; böljande, komplex, dynamiskt.

Jordan sjunger otroligt uttrycksfullt, med alldeles egna fraseringar och en påtaglig närvaro. Samspelet är tätt och hypnotiskt. Ibland påminner det om Joni Mitchell, ibland är det hudnära som hos Chet Baker. Oftast är den lilla sättning fullt tillräckligt och bara ibland längtar jag efter en bas eller slagverk.

Marc Jordan och hans två medmusiker var således värda en större publik än den som dök upp på ökenstället Daily´s (även om gensvaret var stort). Jag menar, vem tackar nej till lite sensibilitet och intelligens!? Inte jag i alla fall. Nästa gång vill vi se honom på ett utsålt Gino.

©Dan Backman Rec publicerad i Svenska Dagbladet 940911

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: