kritik sedan 1993

Felisia Westberg: Himlavandrare (Havtorn Records/The Orchard, 2022)

Det får nog ses som en liten trend. Detta med att unga högskoleutbildade jazzmusiker söker sig mot pop, rock och electronica. Inte mycket att orda om, det enda som betyder något är ju att musiken har ett starkt och eget uttryck.

Felisia Westberg är ett bra exempel på just detta. Debuten ”Magic we make” hade mycket av det vi kallar jazz i sig men uppföljaren ”Himlavandrare” är mer att karaktärisera som psykedelisk folkpop.

Det märks inte bara i kompositioner, instrumentarium och framförande utan också i låttitlar och texter, som vandrar iväg med personliga funderingar kring livet här på planeten Jorden. Stundtals låter det lite som om Laleh snöat in på Dungen och gett sig ut på en magical mystery tour.      

Felisia Westberg har gjort mycket av arbetet själv. Förutom att skriva, spela in och sjunga alla låtar trakterar hon bas och en massa andra instrument. Något soloprojekt är det dock icke: musikerna hon omgett sig med delar hennes vision och lyfter musiken till en – ursäkta om jag nu blir lite flummigt högtravande – besjälat kosmisk nivå.

Alla förtjänar omnämnade men jag vill särskilt lyfta fram Josefin Runsteens alltid lika lysande fiolspel. Hennes fiol och Westbergs cello inleder och avslutar detta mycket sympatiska och personliga album på bästa tänkbara sätt.

©Dan Backman (rec publ i Jazz/OJ 6/22)    

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: