kritik sedan 1993

Brad Mehldau: Jacob’s ladder (Nonesuch/Warner, 2022)

Det är svårt att låsa in Brad Mehldau i ett musikaliskt fack. Den amerikanska pianisten och kompositören må ha jazzmusikaliska förtecken, särskilt med sin trio, men är varken främmande för pop, electronica eller klassisk musik. 

På Jacob’s Ladder ger han sig i kast med den progressiva rockens snåriga melodier och udda rytmer. Enligt egen utsago var Mehldau inne på progrocken innan han upptäckte jazzen och albumet är ett hopkok av egna kompositioner och kreativa tolkningar av låtar tidigare gjorda av Rush, Yes, Gentle Giant och Periphery.

Med den bibliska historien om Jakobs stege som utgångspunkt har det i all sin kalejdoskopiska stökighet blivit så pretentiöst som ett progrockalbum ska vara. Detta på samma gång som den jazziga färgläggningen, tydligast i Mehldaus piano, särskiljer musiken från den mer traditionella progrocken.

Jag har alltid haft svårt för Rush men Mehldau sätter sin prägel på musiken så starkt att även den kanadensiska progtrion får sin plats i den snygga och genomarbetade helheten. Visst är det stundtals rätt jobbigt – progrock kan ju vara det – men jag tycker ändå att Mehldau ror hem den här skutan.

Albumet är till stora delar ett soloprojekt men här finns också bidrag från ett stort antal instrumentalister och vokalister, särskilt trummisen Mark Guiliana. Bland vokalisterna kan till exempel nämnas Becca Stevens och Cécile McLorin Salvant.

©Dan Backman (rec publ i Jazz/OJ 4/22)     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: