Robert Glasper: Black radio III (Loma Vista/Universal, 2022)
Grejen med Robert Glasper – i allmänhet och med ”Black radio”-albumen i synnerhet – är att han är så himla bra på att utan vare sig skarvar eller skador montera ihop jazz med hiphop och neosoulig r&b.
Han är förstås inte först på bollen. Quincy Jones gjorde det för länge sedan, allra mest på 1989 års ”Back on the block”. Idag kan man till exempel jämföra honom med Thundercat, även om basvirtuosen är betydligt flummigare.
Den första ”Black radio” kom 2012 och uppmärksammades stort, den andra redan ett år efter. Framgången genererade så många andra uppdrag och nya gruppkonstellationer att det dröjt ända till nu innan Glasper fått till detta tredje album i serien.
Men att det gått nio år märks knappast alls då upplägget är detsamma, med Glaspers lite förströdda klaviaturer som tillsammans med en soft kompsektion lägger härligt tillbakalutade grooves under gästande sångare och rappare.
Det är trevligt, sympatiskt och hedrande att han inte bara bjudit in de just nu hetaste artisterna. Men det är kanske så att Q-Tip och Posdnous, från A Tribe Called Quest respektive De La Soul, är hjältar från förr för den idag 43-åriga Glasper.
Lalah Hathaway är ju inte heller någon nykomling. Tvärtom har dottern till den legendariska soulmannen Donny Hathaway hängt med ett bra tag. Att hon är en soulsångerska av den gamla fina skolan kan man höra i den snyggt saktmodiga och axelvaddsbefriade versionen av Tears For Fears gamla åttiotalshit ”Everybody wants to rule the world”.
I övrigt är det originalmaterial skrivet av Glasper tillsammans med de som gästat studion. Textmässigt går det från sociala kommentarer och svart medvetenhet – som inledande spåren ”In tune”, med poeten Amir Sulaiman allvarliga ord över en sorgset Radiohead-liknande pianoslinga, och ”Black superhero”, med Killer Mike, BJ The Chicago Kid och Big K.R.I.T. – till mer relationsinriktade texter.
Till de bästa spåren hör ”Shine” (med D Smoke och Tiffany Gouché). Med Keyon Harrolds sordinerade trumpet förstärks beröringspunkter med Miles Davis tolkning av ”Time after time”. Miles är, som alltid när det gäller Glasper, en given referenspunkt och skulle varit en självklar gäst på albumet.
Kan inte heller undgå att svepas med av ”Out of my hands” (med Jennifer Hudson), det låter ju som något Rick James kunde ha spelat in med Teena Marie på det tidiga åttiotalet.
Men allra bäst är nog den smooth jazziga ”Why we speak”, med den fantastiska basisten och sångerskan Esperanza Spalding som helt obekymrat blandar franska, engelska och spanska. Ett bubblande babblande utan vare sig början eller slut. Bara ett härligt pågående flöde.
”Black radio III” står sig bra mot de andra volymerna men tappar fart mot slutet med de såsiga balladerna ”Heavens here” (med Ant Clemons) och ”Bright lights” (med Ty Dolla $ign) .
©Dan Backman (rec publ i SvD 220306
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera