kritik sedan 1993

Ghost: Impera (Reaktor Recordings/Universal, 2022)

Ghost hade allt klappat och klart redan från början: soundet, narrativet, estetiken. Framgången kom omgående så fyra album, och sisådär femton år senare, är det fortfarande maskerade men avmystifierade hårdrockbandet från Linköping världsberömda.

Idag vet vi att de olika ”påvar” som frontat det konceptuella bandet varit en och samma person: Tobias Forge. Idag är han inne på sin fjärde Papa Emeritus, medan de utbytbara musikerna, kallade ”nameless gouls”, förblivit anonyma (med undantag av de avhoppade som uttalat sig kritiskt mot Forge).

Det går en obruten linje från debuten ”Opus Eponymous” till ”Impera”, samtidigt som varje nytt album inneburit ett steg framåt för låtskrivandet, framförandet och produktionen. 

Det gäller också det superproffsiga konceptalbumet ”Impera”. Jodå, visst blir det lite för mycket av allt, så är det med Ghost, men jag älskar att den inledande gitarrslingan också får sätta den avslutande punkten för Tobias Forges mässande om imperiers uppgång och oundvikliga fall (vilket får tankarna att gå till Ryssland).   

Producenten Klas Åhlund, som här gör sin andra Ghost-produktion, har blåst upp arenarocken ytterligare ett snäpp, med en ljudbild som både har klarhet och tryck. Och låtskrivar-duon Salem Al Fakir och Vincent Pontare har, precis som på förra albumet ”Prequelle”, hjälpt till att dra den sjuttiotalistiska hårdrocken mot åttiotalet och den grandiosa pop och polerade AOR som Ghost strävat mot hela tiden.

Att Tobias Forges satanistiska skådespel – som inramning och överbyggnad – inte ska tas på allvar blir tydligt när han, vid sidan av Al Fakir och Pontare, nu också skrivit låtar ihop med Joakim Berg och Peter Svensson. Det finns mycket att säga om såväl Kent som Cardigans, som de båda var medlemmar av, men särskilt satanistiska var de inte.

Ingen av de nämnda har dock varit inblandad i ett av albumets bästa och mest hittiga spår, ”Call me little sunshine” (skriven ihop med Max Grahn). Här finns allt som är bra med Ghost: den ödesmättat katedralstora ljudbilden, gitarrerna som tuggar fradga, de långa virvlarna över pukorna, den tvetydigt liksminkade sångrösten. 

Det låter Black Sabbath och Metallica men också Van Halen och Europe. Och norska TNT. Det var inte igår jag plockade fram deras ”Intuition” ur vinylsamlingen. 

Det är ju där Ghost befinner sig, i ett spektakulärt musikaliskt sammanhang där gränsen mellan pop, heavy metal och AOR suddats ut och där också progrock, glamrock och skräckfilmsmusik har sin givna plats. Det går till och med att hitta lite folkrock mellan de diaboliska harmonierna, det hyperenergiska trumspelet och de turbosnabba gitarrsolona i spandex.

Nej, man kan inte påstå att Ghost är nyskapande, det plockas ju friskt från både pop- och rockhistorien. Men monterandet och sammanslagningen av de olika musikaliska elementen är så snyggt gjort att alla invändningar pulveriseras.  

Den välgjorda omslagsbilden, målad av Zbigniew Bielak, signalerar steampunkigt gotisk skräck. Men det är inte Satan vi ska frukta i dessa mörka tider utan despoten vid det långa bordet i Kreml.

©Dan Backman (rec publ i SVD 220320)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: