Nikolai Astrup: Waldemarsudde, Stockholm, 2022
En av senare års starkaste utställningstrender är framlyftandet av bortglömda och undanskuffade konstnärskap. Främst gäller det förstås kvinnorna, som effektivt hölls tillbaka av broderskapen som inte ville dela med sig av sina privilegier.
Utställningsteamet på Waldemarsudde har varit i framkant när det gäller denna välkomna revidering av konsthistorien och den nu aktuella utställningen med Nikolai Astrup (1880-1928) är ytterligare ett exempel. Men med en annorlunda twist, måste tilläggas.
Hemma i Norge är målaren och grafikern långt ifrån bortglömd, tvärtom är han att beteckna som folkkär. Och minst lika känd som Munch. Utanför Norge är han däremot i stort sett okänd. Här i Sverige visades hans konst senast 1956, på Konstakademien i Stockholm. Det är alltså inte en dag för tidigt att vi nu får möta detta egensinniga och svårdefinierade, men på samma gång frodiga och lättillgängliga, konstnärskap.
Som utställningens sakliga titel anger var Astrup först och främst en landskapsmålare. Inte landskapsmålare i största allmänhet utan specifikt av regionen Jølster i västra Norge. Den plats med höga fjäll och djupa dalar där han växte upp och, efter några år i exil, kom att leva och verka i fram till sin död vid endast 47 års ålder.
Här utvecklade han inte bara sitt närodlade måleri och sin experimentella grafik utan skapade, tillsammans med hustrun Engel, ett konstnärshem och ett slags hembygdsmuseum. Med hus och trädgårdar som han byggt och anlagt själv och dessutom kom att avbilda i en mängd fantastiska målningar. Idag är ”Astruptunet”, underskönt beläget vid sjön Jølstravatnet, ett välbesökt utflyktsmål.
Det är inte helt lätt att vare sig genrebestämma eller beskriva Astrups måleri. Å ena sidan är det ett sakligt och detaljrikt landskapsmåleri, med noggrant redovisade ljus- och väderleksförhållanden. Å andra sidan finns här ett starkt expressivt drag och en prunkande kolorit. Med grönt, i alla dess nyanser, som dominerande färg.
Han var ingen omstörtande modernist, men han intresserade sig lika mycket för tidens olika radikala strömningar som för symbolisten Arnold Böcklin och japanska träsnittsmästare som Hiroshige och Hokusai.
Man kan säga att Astrup målade sitt liv, men i målningarna med familjemedlemmar och ortsbefolkning gränsar det självupplevda till myt och saga. Det gäller inte minst bilderna som skildrar midsommarfirandet med folkmusik, dans och dramatiska eldar (den högtid han av pappa prästen förbjudits att delta i då det kunde betraktas som hedniskt).
I några särskilt suggestiva bilder, som ”Vårnatt och pilträd” och ”Sädesskylar”, antar träd och kärvar former liknande troll. Här kan man hitta beröringspunkter med de än mer visionära Theodor Kittelsen (1857-1914) och Lars Hertervig (1830-1902). Också de sorgligt förbisedda i Sverige. Vilken svensk institition blir först med att ställa ut dem?
Parallellt med måleriet experimenterade Astrup med träsnitt, inte för möjligheten att mångfaldiga bilderna utan för dess uttrycksmöjligheter. På utställningen finns många exempel på hans sätt att arbeta vidare på handtryckta bilder. Variationerna på bilden ”Fingerborgsblommor” är förvisso mästerliga men det råder ingen tvekan om att det är som målare han gör sig allra bäst.
Utställningen har kompletterats med en fin och innehållsrik katalog, med belysande bildexempel på verk av konstnärer som inspirerat Astrup. Här kan man läsa om hur han, trots klen hälsa och dålig ekonomi, levde ett händelserikt och aktivt liv. Han fick åtta barn med hustrun Engel, byggde och renoverade hus, anlade trädgårdar, odlade och reste mycket, ändå var den konstnärliga produktionen omfattande.
Det är inget fel på katalogens reproduktioner av måleriet och grafiken men här handlar det om bilder som måste ses i original för att komma helt till sin rätt. Den som har möjlighet bör därför passa på att besöka Waldemarsudde under utställningsperioden. Det lär dröja ett tag innan nästa tillfälle ges.
©Dan Backman (rec publ i SvD 220306)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera