Fina Miralles: Index/Marabouparken, Stockholm/Sundbyberg, 2022

av Dan Backman, 9 april, 2022

Jag har alltid varit svag för sjuttiotalets konceptkonst. Det är ju något med de där objekten och de där torra texterna. Och alla de där svartvita fotografiernas dokumenterande av vardagslivets poesi.  

För att inte tala om alla dessa mer eller mindre märkliga performances. Sådant som också kallades happenings eller aktioner och som kunde gå ut på att späka sin kropp, borsta tänderna eller mödosamt gräva gropar. 

Spanjorska Fina Miralles är inte alls lika känd – i alla fall inte utanför Spanien – som Joseph Beuys, JO Mallander, On Kawara, Sigurdur Gudmundsson, Yoko Ono och, konceptkonstens superstjärnor, Marina Abramovic och Ulay, men det är i det illustra sällskapet hon hör hemma.

Utställningen, som är den första i Stockholm, är uppdelad på två platser. Dels på Index, galleriet som ligger lite undangömt på Kungsbro Strand, dels på Marabouparken i Sundbyberg. Varför den är uppdelad är lite svårt att förstå, kanske att den bedömdes vara för omfattande för att kunna rymmas på Marabouparken. Båda utställningarna är hursomhelst värda ett besök.

Nästan alla verk är mer eller mindre inriktade på människan (vilket är lika med konstnären själv) och naturen. Och hur de interagerar med varandra. Idag kan man uppfatta ett ekologiskt perspektiv, som med en alltmer alarmerande klimatkris ger utställningen aktualitet.

I några fotografier på Index ser vi konstnären stående i jord, som når en bra bit upp på hennes lår. Det är som att hon växer upp ur jorden, en enkel tolkning som bekräftas av titeln: ”Kvinna-träd” (1973).

I en annan fotografisk svit ser vi hur hon grävt upp några kvadratmeter gräs och låter två personer i en jolle dra ut gräsmattan i havet som vore det en pråm.

Sex svartvita fotografier – ”Kroppens relation med naturelement i vardagshandlingar” (1975) – visar hur hon tittar ut genom en balkongdörr, röker, tvättar händerna, sitter i en fåtölj, går upp för en trappa och skär bort fett från en köttbit.

Ja, det är precis så händelselöst tråkigt som det låter. Ändå, eller just därför, fångar det blicken och tanken.

I filmen ”Fotspår” (1976-77) ser vi hur hon går med skor där hennes för- och efternamn skurits ut ur sulan och doppats i bläck, genom sin gång signeras trottoaren hon går på. Genialiskt i all sin enkelhet.

Miralles olikartade verk är överskådligt och luftigt arrangerade i Marabouparkens stora sal. Här finns fotografier, collage, objekt, växter och en video där en slaktare flår en gris.

Här finns också verk som Miralles betecknar som landskapsmåleri, fast där inget målande skett. Istället har hon, som i ”Landskap. Hav” (1979), ställt duken i en liten bassäng med en blå vätska. I andra verk leker hon med duk och spännram monterade på alla möjliga sätt, utom det vanliga.

Höjdpunkten i denna fina presentation av Fina Miralles konstnärskap får nog sägas vara det rum där naturen flyttat in. Rummet, som getts titeln ”Översättningar. Naturliga element i ett icke-naturligt utrymme” (1974) får mig att direkt tänka på Walter De Marias ”The New York Earth room” (1977). En stor lokal som täckts med ett ungefär en halv meter högt jordlager.

I Fina Miralles rum är golvet täckt med hö och möblerat med stolar, byråer och skåp som på olika sätt invaderats av natur. I en pampigt stor säng har toppen av ett träd bäddats ner. Här, liksom på hela utställningen, stannar man gärna kvar.

©Dan Backman 220409