Karin Björquist: Gustavsbergs Porslinsmuseum, 2021

av Dan Backman, 19 mars, 2022

Karin Björquist (1927-2018) är antagligen mest känd för Nobelservisen. Den som hon 1991, på uppdrag av kultur- och konsthistorikern Åke Livstedt, formgav till prisets 90-årsjubileum. Hon var inte ensam om det prestigefyllda uppdraget, för bestick och dricksglas hade Livstedt städslat Gunnar Cyrén och för dukar och servetter Ingrid Dessau.

På den överskådliga presentation av Karin Björquist som nu visas på Gustavsbergs Porslinsmuseum får vi, bland mycket annat, lära oss att talet fyra utgör grund och inspiration för Nobelservisen. Förutom dess fyra färger och fyra geometriska former är de representerade världsdelarna och de pris som delas ut i Stockholm fyra till antalet.    

Servisen må vara ett av huvudnumren i Björquists karriär, men den har inte åldrats så väl. Formgivningen är förvisso elegant och säker men guldet och det delvis kantiga och spetsiga formspråket känns idag daterat och alltför högtidligt.

Nobelporslinets motsats går under namnet BL och hittas i en monter strax bredvid. En basservis i tåligt och stapelbart benporslin som togs fram av Gustavsbergsfabriken i samarbete med restaurangbranschen. Den kom att tillverkas under flera årtionden, dels i dess vita originalutförande, dels med olika dekorer och företagslogotyper. Servisen togs ur produktion 1994 men då den tillverkades fanns den på alla möjliga och omöjliga serveringar och restauranger landet runt.

Vi är nog många som känner igen kopparna och faten men aldrig funderat över vem som designat dem, det är ju knappast en servis som påkallar uppmärksamhet för dess formgivning. Men det finns något vackert i dess funktionella alldaglighet. Lite folkhemskänsla.   

Mellan dessa både serviser tornar ett livsverk upp sig, såväl med bruksvaror och prydnadsföremål för hemmet som storskaliga offentliga arbeten. Till den sistnämnda kategorien hör gestaltningen av Mariatorgets tunnelbanestation 1961, gjord tillsammans med arkitekten Kjell Abramson.

Med sina konvexa och konkava stengodstavar i varmt gult och beige är det en lågmält rytmiserad miljö att invänta sitt tåg i. Som stockholmare kan man bli hemmablind för stationens kvaliteter men där andra, mer spektakulära stationer, blivit daterade hör Mariatorget till de tidlösa.

Det är svårt att hitta något som är riktigt karaktäristiskt för Björquists formspråk. Det är gediget, stramt och funktionellt men, vill jag påstå, lite anonymt. 

Fast visst går det att hitta sådant som sitter som en smäck också i dessa dagar. Som serviserna ”Vardag” (1957) och ”Cobalt” (1960), båda med en rustik charm mellan handdrejat och industriell produktion. För den som gärna dricker te torde den sistnämnda vara ett svårslaget fynd på auktionshusen.

Sedan har vi ”Röd kant”, en mer elegant och tunn servis i flintgods från 1968. Den är delvis veckad och ser nästan ut att vara gjord i kartong. Att den uppmärksammades av den italienska designikonen Ettore Sotsass är inte konstigt då den kan sägas förebåda ett postmodernistiskt uttryck. Dessvärre var den svår att tillverka och togs ur produktion redan efter två år.

Karin Björquist var trogen Gustavsbergs Porslinsfabrik i nästan 50 år. Både när det gick bra och när det gick mindre bra, framåt mitten av sjuttiotalet. Hon handplockades 1950 från Konstfack av Gustavsbergs dåvarande konstnärliga ledare Wilhelm Kåge och redan 1952 kom hennes första servis i produktion. På avdelningen för fajansmåleri jobbade hon under Stig Lindberg. 

Av de tre formgivarprofilerna är det förstås Lindberg – fortfarande aktuell med en fin utställning på Millesgården – som är det största namnet. Den folkkära Lisa Larson ej att förglömma, hon var ju också en av de stora Gustavsbergs-stjärnorna och ägnades museets förra utställning.

1981 till 1986 var Karin Björquist själv konstnärlig ledare för fabriken. Det var bistra år med ekonomiska förluster och permitteringar. 1995 lämnade hon fabriken i Gustavsberg, huset hon arbetade i skulle rivas för byggandet av en parkering. Turbulensen har, som bekant, fortsatt ända in i våra dagar.

©Dan Backman (rec publ i SvD 220116)