Brian Wilson: At my piano (Decca/Universal, 2021)/Richard Carpenter: Richard Carpenter’s piano songbook (Decca/Universal, 2022)
Brian Wilson och Richard Carpenter står bakom några av musikhistoriens vackraste poplåtar. Den förstnämnde förknippad med Beach Boys och sextiotalet, den andra med Carpenters och sjuttiotalet. Båda två utpräglade perfektionister med exceptionell känsla för melankoliskt mjuka melodier och sofistikerade arrangemang med tidlösa kvaliteter.
Att de åldrade herrarna Wilson, 79, och Carpenter, 75, nästan samtidigt släppt soloalbum med instrumentala tolkningar på piano av egna låtar må se ut som en tillfällighet, men då skivbolaget är detsamma måste det vara ett medvetet drag. Fråga mig inte varför, det är ju lite udda kan man tycka, även om det förvisso inte är första gången i världshistorien det sker. Benny Andersson gjorde exakt samma sak 2017. För att ta ett näraliggande exempel.
Av de två är det förstås Brian Wilson som är namnkunnigast. En gudabenådad kompositör men hetsad av musikbranschens krav på hits och mentalt stukad av drogmissbruk och fysisk och psykisk misshandel.
Livet tycks ordnat upp sig men om han spelat in ”God only knows” och de andra klassikerna av egen fri vilja är ändå omöjligt att avgöra. Precis som den personliga framtoningen i intervjuer finns det något sömngångaraktigt i dessa tolkningar. Det låter ju som att han satt sig vid flygeln bara för att någon bett honom att göra det. Och rakt av spelat femton av sina mest klassiska kompositioner.
Men även om han framför låtarna utan något temperament, och utan att lägga till något nytt, finns det ett värde i att lyfta fram dessa gudomliga och formmässigt fulländade melodier i sin mest rudimentära form.
Som pianist är han inte mer än habil men i all sin bräcklighet blir tolkningarna berörande. Det är som att Brian Wilson vare sig kan förställa sig eller briljera; som att människan och musiken är exakt samma sak.
Richard Carpenter kan inte luta sig mot en låtkatalog i paritet med Wilsons men som arrangör är han lika mästerlig. Med den ljuvligt skönsjungande och i förtid bortgångna systern Karen spelade han in en rad album som var så snälla och välkammade att de framstod som excentriska. Och med så väl valda och fingertoppskänsligt framförda covers att de blev deras helt egna.
Carpenter har spelat in instrumentala versioner av syskonens hits tidigare. Men där han på 1997 års ”Pianist, arranger, composer, conductor” använde sig både av en kompsektion och stråkar nöjer han sig här med en flygel.
Till skillnad mot Brian Wilson är Richard Carpenter en skicklig pianist. Han håller sig nära originalen – varav fem skrivna av honom själv – men broderar elegant ut dem som en ovanligt bra barpianist. Hade man lagt på ett sorl röster och klirr av glas hade det blivit ännu bättre.
Det är romantiskt, vemodigt och skamlöst sentimentalt. Som de bitterljuva scenerna i en riktigt bra feel good-film. Och lika härligt föråldrat som de där gamla easy listening-skivorna jag gräver fram på loppisar.
©Dan Backman (rec publ i SvD 220123)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera