kritik sedan 1993

Joni Mitchell: Archives vol 2 – The Reprise years, 1968-1971 (Rhino/Warner, 2021)

Det är osannolikt att den 78-åriga och av svåra sjukdomar märkta Joni Mitchell skulle släppa nytt material. Ännu mer osannolikt är att hon skulle ge några nya konserter. Frågan är om hon ens skulle vilja det. Till saken hör ju att hon aldrig varit någon Bob Dylan, kollegan som levt sitt liv på konsertestraderna.

Vad vi istället får är cd-boxar med outgivna inspelningar av, ska vi säga, varierande angelägenhetsgrad. Kompletterat med fotografier och konversationer mellan Mitchell och Cameron Crowe ger det perspektiv på de 21 album som utgavs mellan åren 1968 och 2007.

Efter förra årets box, som kronologiskt dokumenterade de allra första stegen i artistkarrären, kommer nu tvåan som ägnas demos, hemmainspelningar, tv- och radioframträdanden samt konserter åren kring de fyra första albumen: ”Songs to a seagull”, ”Clouds”, ”Ladies of the Canyon” och ”Blue”. 

Den sistnämnda (som just i år fyller femtio) brukar framhållas inte bara som hennes bästa – något som kan diskuteras, själv ser jag ”Hejira” som höjdpunkten – utan också som stilbildande för generationer av självbespeglande singersongwriters. Alla de som också försökt, men inte varit lika bra på att förvandla det egna livet till tidlöst vackra sånger. För är det något man kan lyfta fram med Joni Mitchell så är det hennes förmåga att övertygande gestalta de privata relationerna och observationerna.

Joni Mitchell rehearsing on piano backstage, with her boyfriend Graham Nash and her parents Myrtle & Bill Anderson, before her concert at Carnegie Hall, NYC, Feb. 1, 1969

Merparten av det som plockats fram är liveinspelningar från USA och England. Alla med god eller hyfsad ljudkvalitet, alla mer eller mindre nödvändiga. Att en av dem är gjord av Jimi Hendrix är en kul musikhistorisk kuriositet.

Hendrix var, som så många andra av Mitchells artistkollegor, förhäxad av henne. Så mycket att han vid ett tillfälle, då de båda hade spelningar i den kandadensiska staden Ottawa, kom till Le Hibou Coffee House med en rullbandspelare, presenterade sig och frågade om det var ok att han spelade in konserten. Där satt han, superstjärnan med de elektriska gitarrurladdningarna, bokstavligen vid folksångerskans fötter på ett litet musikkafé.

Låtarna hon gör tillsammans med den dåvarande pojkvännen James Taylor i en BBC-session hör till det allra finaste boxen har att erbjuda. Likaså de från en annan BBC-inspelning där hon tillfälligt kompas av The John Cameron Group. De brittiska musikerna ger Mitchell en luftig och lätt jazzig inramning som är en fröjd att ta del av.

Där den första arkivboxen dokumenterade Mitchells sökande efter en egen röst på sextiotalets blomstrande amerikanska folkmusikscen presenterar denna andra kompilation henne som stadigt stående på egna ben och med egna låtar.

Med ackompanjemang på gitarr, piano och cittra är hon stilmässigt fortfarande att kategorisera som folksångare. Samtidigt finns där alla diskret märkliga musikaliska vändningar som särskiljer henne från alla andra.

Konstfullheten till trots finns det en charmigt jordnära direkthet, som med åren och en vidgad musikalisk horisont kom att gå förlorad. Men den diskussionen kan vi spara till kommande arkivboxar.

©Dan Backman (rec publ i SvD 211115)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: