Linn Fernström/Liljevalchs 100 år: Liljevalchs, Stockholm, 2021
Efter inledande utställningar med Gert Wingårdh, Ingegerd Råman, Bea Szenfeld och Örjan Henriksson tar målarkonsten, i form av Linn Fernströms stora dukar, plats i den omdiskuterade konsthallen Liljevalchs+. Det är ju som poetiskt expressiv målare hon gjort sig ett namn. En målare och berättare med ett helt eget, och genom åren konsekvent, konstnärligt uttryck.
Fast de där förbryllande avhuggna huvudena och lemlästade kroppsdelarna som kunde pryda de tidigare målningarna har nästan helt och hållet försvunnit, till förmån för konstnären och hennes partner porträtterade i ömma kyssar och omfamningar.
Detta är svårt att kritisera – grattis till dem liksom – men som konstnärligt grepp är det tveksamt. Dels är det ett alltför långt steg in i den privata sfären, dels är morbida inslag intressantare och mer spännande än okomplicerad kärlekslycka.
Det nakna målade par som målats in i en bild med titeln ”Kyssen” är dock inte helt självbiografiskt. Att det är plockat från en Lucian Freud-målning kan ses som en vinkning åt en konstnär som, upptäcker jag nu, kan tjäna som en referens.
Linn Fernströms eleganta, drömska och hallucinatoriska konstnärskap exponeras fint i de stora ljusa salarna. Som alltid är det udda komponerade bilder där mycket av den vita ytan lämnats omålad och där oljefärgen ömson strukits på i ljust pastelliga och rinnande transparenta lager, ömsom mer färgrikt och pastost.
Här finns också några summariskt uppmålade inzoomningar på natur. De ser ofärdiga ut, som om de väntar på att Linn Fernström själv ska kliva in i bilden. Eller en apa. Och några exotiska fåglar. Sådana som tillsammans med olikartade sländor brukar flyga omkring på dukarna.
I den övre salen har persongalleriet från målningarna materialiserats som små keramiska skulpturer placerade på ett jättelångt smalt bord. De har ett avlägset släktskap med Lena Cronqvists skulpturer. Jag gillar tanken att figurerna tar plats i världen men de är för taffligt gjorda för att bli det konstnärliga komplement till måleriet de är ämnade att vara.
Från Liljevalchs+ tar man sig via en glasad gång till den, får man väl säga nu, gamla delen av Liljevachs. Invigd 1916, efter finansiären Carl Fredrik Liljevalch jr:s bortgång, och ritad av arkitekten Carl Bergsten i en klassiserande men för tiden modern stil.
Jag gillar betongen och ljuset som präglar Liljevalchs+ men ställda mot varandra vinner ändå Bergstens konsthall över Wingårdhs, även om de gamla salarna med sina brunlaserade paneler inte alltid är optimala för konsten.
Fem år efter hundraårsjubileet firas nu konsthallen med en snygg och folkbildande utställning – kompletterad med en fin katalog – som gör nedslag i olika årtal. Inlånen är många och ger tyngd åt genomgången. Som i den stora mittersta salen där invigningsutställningen 1916 med supertrion Carl Larsson, Anders Zorn och Bruno Liljefors uppmärksammas. De stiliga målningarna av den sistnämnda är hämtade från Thielska, men det måste vara länge sedan de visades där.
Har man, som jag själv, varit en flitig besökare på Liljevalchs blir vandringen genom salarna till en kul räcka hågkomster, insikter och upptäckter. Det var ju där man för första gången kunde se Hilma af Klints märkliga verk. Och fick möta underbar outsiderkonst på utställningen ”Eljest”.
Salen med den av Josef Frank formgivna ”Liljevalchs-soffan”, tronande framför en reproduktion av Picassos ”Guernica” i rätt storlek, är anslående och visst finns här de återköpta bänkarna som Dan Wolgers sålde på auktion 1992.
Allra mest upplivad blir jag av Kjartan Slettermarks underbart bisarra pudel-dräkt, som han inte lyckades få med på Vårsalongen 1975. Det stoppade förstås inte den oförliknelige Kjartan som under många år iklädd dräkten kunde dyka upp lite var som helst i Stockholm. Moderna Museet köpte den 2002 men där har den skamligt nog inte visats sedan 2011.
©Dan Backman (rec publ i SvD 211107)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera