Floating Points, Pharoah Sanders & The London Symphony Orchestra: Promises (Luaka Bop/Border, 2021)
Nytt med Pharoah Sanders? Nja, inte riktigt. På ”Promises” möter vi den åttioåriga jazzlegenden som gästblåsare med den brittiska electronica-mannen Floating Points (producent, DJ, kompositör, musiker) och The London Symphony Orchestra. Ett möte som trots att det går över över generations- och genregränser fått ett sammanhållet uttryck.
Floating Points (Sam Shepherd) har komponerat en långsam orkestral svit i nio delar (som i praktiken är ett sammanhängane stycke på 46 minuter). Med start i en långsamt upprepad musikalisk figur (tänk en slags signal som föregår utrop på typ tågstationer) utvecklar sig kompositionen genom ett ganska så förutsägbart dramatiskt förlopp.
Det inledande stämmningsläget liknar det på Paddy McAloons underbara Prefab Sprout-album ”I trawl the megaherz”, fast istället för en reciterande kvinnoröst är det Pharoah Sanders tenorsax som står för berättandet.
Mot mitten av kompositionen smyger sig uppenbart Alice Coltrane-inspirerade stråkar in och frammanar en kosmiskt laddad dramatik. Efter ett parti med Floating Points klaviaturer och samplers och lite (väldigt lite) Pharoa Sanders-spräck är vi tillbaka i den inledande musikaliska figurens melankoliska ensamhet. Det var allt.
Det är stämmningsladdat men efteråt känns det ändå lite tomt och snopet. Som att musiken – fast i en omloppsbana kring den kosmiska jazzens estetik – lovat mer än den kunnat hålla och att Sanders inte riktigt levererat.
Det är svårt att frigöra sig från känslan att det är en åldrad saxofonistgigants sista (?) toner vi hör.
©Dan Backman (Rec publ i Jazz 2/21)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera