Lee Ritenour: Dreamcatcher (Mascot, 2021)
Efter otaliga inspelningar under eget namn – men också som bandmedlem och flitig studiomusiker – har Lee Ritenour till slut gjort sitt första album där han framför musiken helt solo. Och inte bara det. På ”Dreamcatcher” har den kalifornienbördiga 68-åriga gitarristen förutom komponerande av låtar och trakterande av gitarrer också spelat in allt själv. I den nya hemmastudion i Marina Del Rey.
Av detta kan man förstå att det inte riktigt bjuds samma gamla mjuksvängiga fusion som han blivit synonym med. Nej, utan en smooth kompsektion från L.A. blir det inte exakt samma glid och flyt men nog känns Rit ändå igen i det smakfullt balanserade uttrycket.
Själv är jag allra mest förtjust i hans westcoast-stajlade album från det tidiga 80-talet, ”Rit 1” och ”Rit 2”, men det är inget fel på detta nya epos. Verkligen inte. Med musikens avspända, vänliga och inbjudande karaktär blir lyssnandet behagligt, vare sig man gör det koncentrerat eller låter musiken rulla på i bakgrunden.
Vid en första genomspelning kan det låta det lite anonymt, som smooth jazz kan göra, men vartefter hör man vilka fina melodier Ritenour skrivit och hur subtilt lekfullt han vävt samman meloditeman med improvisationer.
Det finns en mörk underton, men det är som att pandemiåret och Ritenours nerbrunna hem och studio i Malibu gett musiken ett melankoliskt allvar istället för att förlama kreativiteten.
Jazzen ligger till grund för albumets fjorton spår men Ritenour färgar den med funk, pop och lite folkrockkänsla. Ljudbilden är varm och varierad, med både akustiska gitarrer och distade rockguror.
©Dan Backman (rec publ i Jazz 2/21)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera