kritik sedan 1993

Paradise League: Let’s go to funky city (Paradise League, 2020)

Stockholmsgruppen Paradise League debuterade förra året med det lysande albumet ”Welcome to paradise”, fast då under namnet Joel Nyman Paradise. När de nu är tillbaka har det skett ett byte på trumstolen men i övrigt är det samma lika. Alltså en lätt åttiotalsfärgad jazzfunk som har väldigt svårt för att sitta stilla och behålla fokus.

Det må låta överenergiskt och jobbigt men är i praktiken en härlig vitamininjektion, särskilt behövligt detta eländiga år. Själva beskriver de musiken som ”cyberfunk och muzak på steroider”. Det är träffande och distansierar deras funk från Nils Landgrens vid det här laget rätt trötta James Brown-pastischer.

Precis som på debuten hör jag hur Al Jarreau – må han vila i frid – skulle trivas som fisken i vattnet. Det är både en indikation på musikens livsbejakande känsla och musikernas imponerande kompetens. Det här är ju lysande instrumentalister som både behärskar det hetsiga ensemblespelet och de solistiska krav som ställs.

Hör bara hur Ludwig Siewert lika sparsmakat som lekfullt bygger upp sitt syntsolo i titelspåret. Eller hur den knäckande flyhänta gitarristen Oscar Olsén flyger iväg med solon som hade funkat i en Los Angeles-studio 1980.

Gillar också att ”Cosmic cruise” skulle kunna vara en uppdaterad  Herb Alpert-låt från sjuttiotalet. Och att man blåser upp funken till närmast progrockiga proportioner.

Dan Backman (rec publ i Jazz 6/20)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: