Leo Park: Gallery Steinsland Berliner, Stockholm, 2021
Först tänker jag på Picasso. Och då särskilt på hans neoklassicistiska period. Målningen ”Danbo strand” är ju närmast att betrakta som en parafras på ”Deux femmes courant sur la plage (La course)” från 1922. Bara med den skillnaden att de på stranden springande kvinnorna förlorat både kläder och kroppsdelar.
Sedan inser jag att också Henry Moore spökar i målningarna. Det ser ju ut som den brittiska skulptörens modernistiska formspråk mellan abstraktion och figuration trots att stenen och bronsen förvandlats till mjukt rosa hull.
Men på samma gång som Picasso och Moore kan sägas utgöra två av flera mer eller mindre uppenbara konsthistoriska referenser är det tydligt att Leo Park, som gick ut Konstfack 2019, filtrerat dessa giganter genom sitt eget vildsinta konstnärstemperament. Med en pastellig färgsättning, där ljusblått och rosa spelar huvudrollen, blir det mer neopopkonst och undergroundserie än museal modernism.
Precis som utställningens titel – ”Sommaren är kort” – indikerar så är det målningar som, likt Tomas Ledins härliga gamla slagdänga, utspelar sig på stranden. Allt finns med – sanden, vattnet och glassen – men till skillnad från Ledins soliga sommardag ser man både moln och chemtrails på himlen.
Det verkar ju rätt härligt där på stranden, även om det finns något oroande i att de som håller till där är att likna vid ett slags mutationer mellan något människolikt och skulpturer i mjuka material. Tittar man närmare ser man stringenta pennteckningar på huden, det ser ut som tatuerade grottmålningar från förhistorisk tid.
Perspektiven skiftar, från de stora panoramorna över stranden till porträtten i mindre format. Allt är förfrämligat men ”Liten baderska med glass” och ”Huvud med glass” är bakom sin popsurrealistiskt absurda framtoning kanske ändå bara bilder av barn som njuter av sina glassar. Just de målningarna är utställningens bästa.
En ganska svårsmält målning avviker från de övriga. Den heter ”Amalthea” och är den senast utförda. Det annars bara antydda människolika har här tagit gestalt som en nymf i den grekiska mytologin. Amalthea var enligt vissa tolkningar guden Zeus fostermor och födde upp honom med getmjölk och honung.
I Leo Parks kladdigt barocksvulstiga version, med drag av såväl Picasso och Moore som Rubens och Rousseau, ser vi henne liggande i frodig grönska med en strutglass. I bakgrunden en skymt av den strand som syns i de andra målningarna. Vaniljen rinner ner för ansiktet och på halsen, mot brösten och den tuggummirosa blanka Zeus som sträcker sig upp mot den droppande glass som ersatt getmjölken och honungen.
Undantaget nämnda målning känns utställningen på Steinsland Berliner mer renodlad och sammanhållen jämfört med tidigare. Det är som att den inledningsvis nämnda Picasso-målningen fått utgöra en utgångspunkt för en berättelse förlagd till en plats och tid som inte låter sig förklaras eller förstås. Fritt svävande mellan guden Zeus och en svart iphone, mellan Picasso och Tomas Ledin.
Till viss del är det ett måleri som gör sig ännu bättre i reproducerad form. Det som kan gå för solglitter på vattenytan, eller vita stenar på stranden, visar sig vid inspektion på plats vara grova vita prickar på duken. Det skevar lite mellan illusionismen och det grovhuggna.
©Dan Backman (rec publ i SvD 210508)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera