Ellen Sundberg: Ett bloss för Bodil Malmsten (Teg Publishing, 2021)
På albumet ”Bloss”, som kom 1997, sjunger Lena Nyman tio Bodil Malmsten-dikter, fint tonsatta av Staffan Hellstrand i lite varierande musikaliska idiom. Det gjorde hon bra, förstås, men idag är det ändå ett bortglömt album.
När Ellen Sundberg nu gör samma sak på ”Ett bloss för Bodil Malmsten” har hon bland sina egna tonsättningar även tagit med Hellstrands ”Ett bloss för moster Lillie”. Det är en höjdpunkt på ett album som skiljer sig rejält från Lena Nymans men som också, trots ett annorlunda tonfall, känns kongenialt med Bodil Malmstens poesi.
Ellen Sundberg har gjort sig ett namn på den svenska americana-scenen och släppte 2018 albumet ”Du sålde min biljett” där hon tolkar den egensinniga vissångaren Kjell Höglund. Att hon och
Bodil Malmsten, som gick bort 2016, råkar komma från samma lilla norrländska by, Bjärme, är förstås en biogafisk detalj man inte kommer undan. De är från olika generationer men hade mejlkontakt med varandra.
Jag kan inte riktigt avgöra om den gemensamma bakgrunden spelar någon roll men kan sakligt konstatera att Ellen Sundberg sjunger fantastiskt fint och att hennes okonstlade tilltal rimmar perfekt med dikternas rättframhet.
Det är inga lätta texter att tonsätta och framföra, de är ju inte avsedda att sjungas. Det är många ord att klämma in och visst blir vissa meningar och ordföljder både forcerade och inbromsade. Men istället för att stoppa flödet ger det lite knöliga och skeva karaktär åt tolkningarna.
Vad jag däremot kan ställa mig lite frågande till är den av svensk 90-talspop klingande inramningen. Där Malmstens poesi kan vara kärv och bitskt är kompet mjukt och snällt fogligt. Som i det inledande långa och Dylan-lika eposet ”Döden 1986”. Istället för det välartade studiomusikerkompet skulle jag vilja ha ett monotont Velvet Underground-malande under den med tidsmarkörer späckade texten om livet och vanmakten efter förlusten av en älskad närstående.
Men nu är det som det är och jag borde inte klaga. Den svenska 90-talspopen fungerar bättre i de kortare spåren och Bodil Malmstens roliga och sorgliga och dråpliga dikter får flöda fritt i all sin associationsrika härlighet. Bara bedriften att göra fungerande låtar av de här dikterna är värd beundran. Och att sedan sjunga dem så fint.
Mest tycker jag om den av producenten Jonathan Lundberg tonsatta ”Arv från ett fosterhem”, Ellen Sundbergs egna ”Till Gerhard – Vaggvisa fjortonde december 1987” och ”Långsamma reprisen”. Men allra helst återvänder jag till den ljuvliga dödsrunan ”Ett bloss för moster Lillie”. Den som börjar med ”vi som lever/är bara döda på semester/nån sorts sommargäster”.
Ellen Sundbergs tolkningar av Bodil Malmsten är också tänkta att framföras som en musikföreställning. Om allt går som det ska blir det premiär på Storsjöyran i Östersund 30 juli, följd av en höstturné med start i Malmö 24 september.
©Dan Backman (rec publ i SvD 210510)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera