Anna Bjerger: Galleri Magnus Karlsson/Nadia Hebson: Mint, Stockholm, 2021
Jag inbillar mig att Anna Bjergers nya målningar har historier att berätta. Det blir ju lätt så när man ställs inför en bild av ett flaskskepp: tankarna går till saltstänkta skrönor från de sju haven.
Eller ta den med kvinnan på målningen bredvid, hon som är porträtterad bakifrån så att man ser att västen hon bär är prydd med en bild av en bondgård. Där vill jag läsa ihop kvinnan och bondgården till en saga.
Det som motsäger att målningarna skulle bära på historier är de sakliga titlarna, ”Ship” och ”Vest”, och vetskapen om att Anna Bjerger utgår från existerande fotografier i sitt måleri.
En ytterligare komplikation är att de händelseförlopp som kanske finns – till exempel i målningen som avbildar en solvarm sandstrand eller den med en snömoddig väg fylld av fotspår – verkar vara förlagda utanför bildytan.
Anna Bjerger är en driven målare, det vet vi sedan tidigare utställningar på Galleri Magnus Karlsson. Jag är särskilt svag för målningarna där hon tycks ha utgått från fragment av bilder från modemagasin. Några sådana finns ej med denna gång, här fastnar jag istället för målningar av en helt annan sort.
Flaskskeppet mot en rosa bakgrund har jag redan nämnt – kolla den läckert målade röda skruvhatten! – men här finns också en alldeles särskilt suggestiv målning med en pytteliten gestalt, som ger skalan, stående framför en helt enormt stor bergvägg. Om det nu är en bergvägg, det kan ju lika gärna vara en gigantisk abstrakt målning. Titeln ”Prism” refererar till den mångfärgade ljusreflex som finns ovanför figuren i nederkanten.
Trots de disparata motiven hänger utställningen ihop. Man ser ju att det är Anna Bjerger som målat dem. Mer än tidigare tycker jag mig ana ett släktskap med det svenska sjuttiotalets torrt sakliga men också mystiska måleri, det är som att Gert Aspelin, Jan Håfström och Dick Bengtsson smugit sig in i tillblivelsen av bilderna. Det gillar jag.
Men jag förstår inte varför hon målat trädstammarna så stelt i den stora ”Night forest”. Den ambivalens och livfullhet som annars präglar hennes måleri har här gått förlorad.
Även om Anna Bjergers utställning inte är direkt glasklar så är den betydligt lättare att ta in än Nadia Hebsons lika krångligt som dekorativt iscensatta möte med konstnären Monica Sjöö (1931-2005), på konsthallen Mint i ABF-huset.
Brittiska Nadia Hebson, föräldraledig lektor i måleri på Konsthögskolan, har här tagit rollen både som konstnär och curator i en utställning som lockar med Monica Sjöös emblematiska målning ”God giving birth”. En bild målad med den för henne så signifikativt grovhuggna stilen, med Gud som en födande naken kosmisk urmoder. Målningen har en närmast ikonisk status inom feminismen, särskilt den ekologiskt och new age-färgade ”gudinne-feminismen”. Jag minns den från utställningen ”Kvinnfolk”, som visades på Kulturhuset 1975. Det var på den tiden då det kändes både angeläget och kul att gå dit.
På Mint visas den i entréhallen jämte ett jättefoto av den gravida Hebson tryckt på ett stort draperi. I den långsmala salen längre in återfinns ”Aspects of the great mother” och tre av Hebsons abstrakta målningar.
Med textdokument och en film som behandlar Sjöös konstnärskap och skulpturer och mönstrade ytor som hämtat sitt formspråk från 80-talets Memphis-design, som täcker nästan alla väggar, blir utställningen en hård nöt att knäcka. De disparata spåren spretar åt olika håll och något möte mellan Sjöö och Hebson kommer aldrig till stånd. Möjligen kan de publika samtal som arrangeras under utställningstiden ge nycklar till förståelse, mycket av samtidskonsten är ju beroende av teoretiska utläggningar.
Men jag tycker om Nadia Hebsons målningar. De är lika mycket grafisk formgivning som dekorativ kubism och konstruktivism. Också de är svårtolkade, men sedda som solitärer kan jag uppskatta det personligt abstrakta uttrycket.
©Dan Backman (rec publ i SvD 210418)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera