Anders Zorn: Nationalmuseum, Stockholm, 2021
Vad finns det mer att säga om Anders Zorn? Eller så här: går det verkligen att hitta några oprövade infallsvinklar när Nationalmuseum ett corona-år för sent uppmärksammar att det är hundra år sedan den kanske mest kända konstnären av dem alla – här lite töntigt kallad ”en svensk superstjärna” – avled på Mora lasarett vid 60 års ålder.
Jodå, utställningens curator Carl-Johan Olsson har väl inte direkt grävt fram något spektakulärt nytt ur konsthistorien men han lyfter förtjänstfullt fram den stora betydelse hustrun Emma hade för skapandet av varumärket Zorn och hennes idoga förvaltande av konstnärskapet efter makens död. Och, vilket väl är det viktigaste, han har letat rätt på många sällan visade målningar. Sådana som hänger i privata samlingar och på olika institutioner men som här blandats upp med några riktigt kända signaturverk.

Det är en ur alla aspekter konventionell utställning: kronologiskt disponerad och klassiskt hängd, med tematiska grupperingar. Inte mycket att säga om det, även om jag inte applåderar att en av de gråa salarna fått väggpartier målade i en lika stark som okänslig grön och röd kulör.
Avsikten har, som det verkar, inte varit att ytterligare problematisera Zorn. Gunnar Hellströms buskis-filmatisering av Zorns liv och leverne och Peter Johanssons återkommande lustmord känns avlägsna. Här lyfts istället mångsidigheten i konstnärskapet och personligheten fram: den suveräna tekniken, förmågan att nätverka och smälta in, resorna över hela världen, samlandet av antikviteter, rötterna i Dalarna.
Det finns rikliga exempel på akvarellerna, oljorna, etsningarna och, vilket är det minst intressanta med Zorn, skulpturerna. Men jag saknar fotografen Anders Zorn. Fotografierna var ju inte bara förlagor till etsningar och målningar, vilket är intressant i sig, utan kan även ses som kontverk i egen rätt. Det finns några fina exempel i katalogen.

Mellan de två självmedvetna, för att inte säga pompösa, självporträtt som inleder och avslutar den corona-snitslade vandringen finns mycket att häpna över och hänföras av. Och kanske sucka lite åt. Det är ju så med Zorn att man får ta det goda med det onda: man må tröttna på socitetsporträtten men Zorns virtuosa handlag är det svårt att få nog av. Man kan liksom aldrig sluta fascineras av hur lekande lätt han målar fram ljusblänk, stoffigheter och försvinnande rökslingor.
Det går inte att blunda för att den stenrika kosmopoliten var en tvivelaktig kulturman med en objektifierande blick på kvinnokroppen. Men det är begränsande att enbart tala om den manliga blickens erotiska fantasier. I de tidiga nakenmålningarna är det som att naturen och kroppen besjälats med samma slags sensualism. Nakenheten kan också var ömsint skildrad, som när han med lätt hand och psykologisk blick gestaltar samspelet mellan en mor och hennes son.

Men det är inte bara nakna kullor och socitetsdamer i siden, utställningen ger också exempel på djurportätt, landskap, stadsbilder och, inte minst, människor i vardagen. Här finns till exempel två mycket fina skildringar av kvinnliga arbetare på Stockholms bryggerier.

Etsningarna ej att förglömma. De är lika virtuosa som akvarellerna, gouchaerna och oljorna, med en både bokstavlig och bildlig svärta i de hetsigt rytmiserade Rembrandt-liknande streck som på ett närmast magiskt sätt bygger upp bilderna.
I en intressant katalogtext av Pedro Westerdahl redogörs för Bukowskis-kommersen med de populära etsningarna och hur de kom att betraktas som värdepapper. Det var ju inte bara dyra socitetsporträtt som skapade rikedomen.
Så när museet nu äntligen öppnat igen – dock med dörrarna till samlingarna stängda – är en tur till Blasieholmen att rekommendera. Besöken hemma framför skärmen må ha varit en nödvändig nödlösning men det är fortfarande närkontakt med verken som gäller. Det är bara då man på riktigt kan låta blicken surfa på de illusoriska vattenytorna och uppfatta Zorns förmåga att skapa närvaro.
Tillsammans med katalogens föredömligt korta texter – fria från pekpinnar, normkritik och den konstvetenskapliga prosans floskler – blir utställningen en utmärkt introduktion till det outslitliga ämnet Anders Zorn.
©Dan Backman (rec publ i SvD 210405)
Kommentera