Gallerirond/Stockholm, Maj 2021

Annika Johanssons nya målningar är som en härlig fransk musikal från början av sextiotalet.
Eller, för att ta en lite mer konstspecifik liknelse, som en dansföreställning med Bridget Rileys och Daniel Burens ränder som prima ballerinor.
Det är hard edge, opkonst och illusionsmåleri, hela tiden med en humoristisk twist. Färgerna är glada men lite udda. Formerna likaså.
Jag har följt tillkomsten på Instagram och förstår att det gått åt mycket tejp och att lagren med vinylfärg är otaliga.
När de nu hänger på lilla Domeij – lika mycket installation som utställning – ser man att de inte riktigt har den där perfekta finishen som instabilderna på mobilen ger sken av.
Men det gör absolut ingenting. Tvärtom är det bara bra att man ser hur färgen blödit lite under tejpen och att alla linjern inte exakt möter varandra. Det ger målningarna liv.
Gillar också att ramarna är kontursågade, det ger illusionismen en extra puff.
Annika Johanssons tidigare målningar var figurativa, ibland åt det surrealistiska hållet. De som hon visar nu kan tyckas vara ett brott i kontinuiteten men det roliga är att vissa formelement kan spåras tillbaka. Som det stiliserade draperi som återfinns i två små målningar ovanför elementet i galleriet.
Domeij Gallery, tom 12 juni

Gunilla Sköld Feiler kan också sägas använda sig av ränder i sitt måleri, vertikala och horisontala. Men här är de organiskt vågiga och stökiga och rinniga. Dessutom i en helt annan, jordigt dämpad, färgskala.
Utställningen har getts titeln ”Min senbarocka själ”. Och visst finns det en barock prakt och svulstighet i ornamentiken och linjeföringen. Jag ser rorschachtester, batik och röntgenplåtar men målningarna – akvarell på mullbärspapper – som hänger på den stora väggen i det första rummet ser samtliga ut att avbilda sidenprassligt konstfulla klänningar med spets och brokader.
Gunilla Sköld Feiler talar själv om ”haute couture i en historisk klädkmmare” och spinner associationsrikt vidare på ämnet tråd. Som i videon i det inre mörka rummet där hon som tioåring i en SVT-film om den nya grundskolan fångats i ett klassrum där hon syr utan tråd. En fin film utformad som ett fotoalbum.
I samma rum finns målningar utförda i samma stil som de redan nämnda men där är formerna utklippta och ihopsatta som collage. Istället för klänningar tycker jag mig se nattfjärilar och puppor.
Här finns också en bit av ett getingbo, monterat på en sockel (som vore det ett musealt föremål). Den är förvillande lik Gunilla Sköld Feilers färger och formspråk.
Samma sak i det yttre rummet där en skada på nedre delen av väggen perfekt korresponderar med måleriet.
Tegen 2, tom 6 juni

Steget från Gunilla Sköld Feilers akvareller till Lisa Wallerts objekt i reduktionsbränd svart lera är inte så himla stort. Med skillnaden att det mörka stråk och organiska formspråk som varit antytt konkretiserats och stramats till.
Här finns ett gotiskt mörker och jag kan verkligen förnimma den fascination för skräck, sc-fi och black metal som beskrivs i utställningstexten.
Förvridna och förkolnade kroppar, eller rättare sagt delar av kroppar, tycks vara inne en slags transformation där organiska material, som tjocka blad, växer ut och håller på att ta över.
Placerade på vita socklar, och hängande på väggar och pelare, framstår de jugenslingriga objekten som sobra artefakter från en utomjordisk civilisation. Samtidigt som de skulle kunna smälta in i en pre-rafaelitisk kontext.
Jag ser likheter med Yngvild Saeters vägghängda skulpturer, som visades på Andrehn-Schiptjenko häromåret, även om de har en helt annan metallisk finish och tycks hämtade från framtiden. Inte, som hos Wallert, från en arkeologisk utgrävning långt inne i skogen.
Berg Gallery, tom 12 juni

På sin förra utställning på Galleri Magnus Karlsson visade Carl Hammoud enbart målningar föreställande stolar. Inzoomningar på gamla hårda skolstolar som trasslat ihop sig på höjden och bildat små berg.
Den här gången har han målat böcker. Staplade och stående på spegelblanka bord. Eller viktlöst svävande.
Carl Hammoud har förvisso målat böcker tidigare, men jag har aldrig sett en utställning där det utgjort det enda motivet.
Tekniken är densamma, olja på duk, och koloriten lika dämpat mättad som alltid. Vintage-känslan är också intakt: måleriet känns mer 1921 än 2021 och böckerna som avbildats kunde vara hämtade ur en gammal trälåda som hittats på en vind.
De nysakliga målningarna är otroligt raffinerade, med förstärkta skuggor och highlights och en förföriskt vacker färgbehandling.
Att det sammantaget är ganska enahanda gör inget. Det förstärker den bibliotekstysta gåtfullheten i projektet. Det här är ju böcker som varken går att läsa eller vara något som Jessica Gedin skulle kunna prata om i Babel.
Galleri Magnus Karlsson, tom 5 juni
©Dan Backman 210527
Kommentera