Johan Lindström Septett: On the asylum (Moserobie/Plugged, 2021)

av Dan Backman, 6 maj, 2021

Johan Lindström må vara en doldis för de flesta men har länge, från 90-talet närmare bestämt, varit allestädes närvarande på den svenska musikscenen. Med en musikalisk bredd som få har han hemtamt rört sig i pop-, rock- och jazzkretsar, omväxlande anlitad som gitarrist, producent, arrangör och låtskrivare. Ibland i en mer understödjande roll, ibland i händelsernas centrum. Som med Tonbruket och den egna septetten, som nu utkommit med sitt andra album.

Precis som på debuten ”Music for empty halls” leder han musikerna bort från allfartsvägarna till en dunkel värld där drömmens irrationella logik råder och där den dansande och baklängestalande kortvuxna mannen från ”Twin Peaks” närsomhelst skulle kunna dyka upp. Hör bara hur ”The prom” fullkomligt osar av den dekandenta mystik som karaktäriserade den legendariska tv-serien. 

En som faktiskt dyker upp är Elvis Costello. Det är väl inte David Lynch-konstigt men nog är det lite otippat, även om de jobbade ihop på albumet ”For the stars” som Costello gjorde med mezzosopranen Anne Sofie von Otter för 20 år sedan.

Samarbetet, där Costello skrivit en absurdistiskt taggig och kantigt rimmad text till Lindströms serena musik för blåsare, reciterad av honom själv, öppnar det konceptuellt sammanhållna albumet på bästa tänkbara sätt.

Det efterföljande spåret, ”Twenty twenty”, tar med sig lyssnaren in i skuggorna, ledsagad av en lufsande basklarinett som kunde vara hämtad från någon av Robert Wyatts tidigaste album. Skuggorna skingras i en glänta där Johan Lindströms drömska pedal steel breder ut sig likt mjuk mossa.

Referensen till Robert Wyatt är inte tagen ur luften då det här är ett album som har beröringspunkter med den brittiska progressiva jazzrocken under det eklektiska sjuttiotalet. En inflytelserik period där Wyatt var en av flera ledstjärnor.

Lindström uppdaterar progrocken och slänger in en skopa med jazz, americana, kraut, psykedelia, exotica och Erik Satie-impressionism och låter det synnerligen namnkunniga jazzmusikergänget – däribland saxofonisten Jonas Kullhammar som ger ut plattan på sitt eget skivbolag – toppa alltsammans med berikande solon och snygga utsmyckningar i marginalen. Som när Jesper Nordenström låter sin orgel gråta i den helt ljuvliga ”Septet serenade”.  

Trots mängden aparta infall går det genomgående lugnt och städat till. Tempot är lunkande och utspelet behärskat. Ibland skulle man önska sig ett riktigt tydligt formulerat påstående, eller att musiken skulle vakna upp från sin dröm, men det är en from önskan som aldrig går i uppfyllelse.  

Johan Lindström gör sin egen grej men det kalejdoskopiska blandandet av genrer och tidsepoker – och greppet att låta musiken bygga på stämningar och ljudbilder mer än konventionella låtstrukturer – kan ändå sägas ligga i tiden. Aktuella album med Daniel Ögren, Goose och Per Tjernbergs tillfälligt återuppväckta Archimedes Badkar är tre svenska exempel på detta. 

Och visst kan man dra paralleller till The Avalanches. Delar av ”On the asylum” skulle ju kunna blandas med samplingarna i ”We will always love you”. 

©Dan Backman (rec publ i SvD 210228)