Axel Törneman: Thielska Galleriet, Stockholm, 2021
Det fanns en tid för länge sedan då Axel Törneman (1880-1925) var en både omsusad och omdiskuterad svensk modernist. Främst här hemma, men i viss mån också internationellt. Framförallt i Paris där han fick sitt genombrott 1905 på den jurybedömda och vid tiden så viktiga Höstsalongen.
Året därpå medverkade han med målningen ”Nattcafé”, det konstverk som kommit att bli hans mest kända i Sverige. Den nyligen restaurerade oljemålningen, med dess dunkelt skimrande och febrigt absintgröna skildring av dekadent uteliv i Paris, inköptes av Ernest Thiel och ingår alltsedan dess i den extraordinära konssamlingen på Blockhusudden.
Thiel fortsatte att stödja Törneman under hans relativt korta och till viss del bohemiskt och kosmopolitiskt utsvävande levnad. Så det är logiskt att det är just Thielska Galleriet som återigen, efter att den värmländska konstnären varit mer eller mindre bortglömd, lyfter fram honom i en utställning som sammanfaller med utgivandet av den första biografin senare i vår.
Att idag möta Törnemans målningar och teckningar sätter myror i huvudet. Här finns flera fina och spännande bilder men mest går jag omkring och undrar vilken som är hans konstnärliga identitet. Inte för att det eklektiska draget utgör något problem, ett konstnärskap behöver ju inte vara enhetligt. Men Törneman är så svårfångad, både när det gäller gestaltning och innehåll, att det inte går att släppa. Steget från skildringar av nattliv i Paris till timmerflottning i Norrland är ju rätt långt.
I det rum som fått rubriken ”Bohem i Bretagne” kan man tro att det är fyra konstnärer som står bakom var och en av de målningar som hängts upp. Den dystert mörka ”De hemlösa”, med sitt expressivt socialrealistiska anslag, har ju inget att göra med det närmast symbolistiska porträttet av hustrun Gudrun Høyer-Ellefsen eller det Van Gogh-liknande landskap som breder ut sig bakom ”Bonden från Bretagne”.
”Bretagnare II” (den som visades på Höstsalongen 1905) har likheter med den sistnämnda målningen men har en helt annan, ljust pastellig, färgskala. Här jobbar Törneman med en slags pointilism, fast där prickarna omvandlats till korta streck (som i andra målningar blivit så grova att de kan liknas vid mosaik).
I målningar som ”Höstjakten” och ”Gatans rytm” drar han vidare, denna gång åt den tyska expressionismen och den italienska futurismen. Drag av båda stilarna finns också i den dystert överspända målningen ”Mazeppa”, med en på en häst bakbunden manlig gestalt jagad av vargar. Den nakna mannen kan vara både den ukrainske frihetskämpen Ivan Mazepa och den av depressioner hemsökta konstnären själv.
Sedan har vi illustratören och karikatyrtecknaren Axel Törneman. Och, inte minst, muralmålaren. Törneman utförde ju flera gestalningsuppdrag i högprofilerade byggnader som Riksdagshuset och Stockholms stadshus. Det finns ett bildspel om dessa också lite bortglömda verk.
Som illustratör för böcker, tidningar och frimärken var han flyhänt och lika eklektisk som i måleriet. Ibland med stringenta tuschstreck, ibland med blyertspennans känsliga och valörrika uttryck.
Axel Törneman är som mest övertygande i utställningens porträttmålningar. Hit hör förstås det redan omnämnda aparta porträttet på hustrun, men också de lätt expressionistiskt hållna målningarna föreställande Ernest Thiels döttrar från det första äktenskapet, Carin Östberg och Signe Henschen. De har länge prytt sin plats bland Thielsamlingens höjdare på andra våningen. Trots den nerviga penselföringen, och det starkt koboltblå och kromgröna, finns här ett avklarnat lugn.
Visst är det en fin och sevärd utställning, den första i Stockholm sedan Millesgårdens retrospektiv 1990, fast allra mest ur ett konsthistoriskt perspektiv. Hur spännande Törnemans prövande eklektism och udda färgsinne än må vara är det som att hans konstnärliga gärning till stora delar förblev oförlöst. Som att han var på god väg men aldrig nådde riktigt fram. Att Axel Törneman varit bortglömd må vara orättvist men kanske ändå inte är så konstigt.
©Dan Backman (rec publ i SvD 210221)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera