Hederosgruppen: Storstrejk (Diesel/Playground, 2020)
När man döper ett band till Hederosgruppen och debutalbumet till ”Storstrejk” blir det omöjligt att inte associera till 70-talets proggmusik. Särskilt inte som att omslaget pryds av ett träsnitt. Allt detta är ju så proggigt att det nästan gör ont (även om det är högst oklart vad strejken går ut på).
Huruvida man blir glad eller trött av detta beror ju förstås på vilket förhållande man har till denna speciella epok i svenskt kulturliv. Själv blir jag upplivad, inte minst av influenserna jag hör från den frihetliga instrumentala musiken i proggens utkanter. För nog är det möjligt att dra trådar från Hederosgruppen till, låt oss säga, Arbete & Fritid.
Men låt nu inte denna inledning avskräcka. Eller leda lyssnandet åt ett specifikt håll. Hederosgruppen gör musik här och nu och värjer sig antagligen mot mina referenser. Musiker vill ju aldrig fösas in i några fack.
Den Hederos som gruppnamnet refererar till är pianisten och organisten Martin Hederos. Känd från Soundtrack Of Our Lives, Hederos & Hellberg, Tonbruket, och en rad andra fasta och tillfälliga konstellationer.
Hederosgruppen är trots namnet ingen egotripp utan en högst kollektiv konstellation med träblåsaren Andreas Sjögren, trumpetaren Emil Strandberg, basisten Josef Kallerdahl och trummisen Konrad Agnas.
Den som i sammanhanget gjort minst väsen av sig är Andreas Sjögren, som i det tysta släppt en rad intressant spretiga album under namnet Allt Är Musik. Här träder han fram som en lysande instrumentalist och kompositör. Det är ju han som står bakom två av albumets bästa spår, ”Protokoll för bohemer” och ”Kattens tassar”.
Den förstnämnda med underbar clavinet i meloditemat och en lika oväntad som härlig utflykt i den svenska folkmusikens undervegetation via en tenorsaxofon. Den gulligt betitlade ”Kattens tassar” är lika ostyrig och smyger trivsamt omkring i sitt revir. Sjögrens riffande basklarinett, Strandbergs kaxiga trumpet och Hederos ljuvliga Philicorda-orgel får det att låta som soundtracket till en barnbok (som skulle kunna vara författad av Robert Wyatt och med illustrationer av Alfreda Benge).
Annat att lyfta fram är Emil Strandbergs nerviga låt Hederosgruppen (är den månne gruppens signaturmelodi?). Med ett tema som verkar vara inspirerat av Moondogs upprepade melodifigurer klättrar den atonalt upp och ner i oländig terräng.
Strandbergs loja ”Piamino” är något helt annat. Med hans sordinerade trumpet, Agnas vispande på virveln, Hederos förströdda piano och Kallerdahls trygga kontrabas är det en ballad med mycket luft mellan tonerna.
Hederos-kompositionen ”Idé” är också den skönt avslappnad. Med start i ett dramatiskt presenterat meloditema planar den ut i en varm basgång som lyfter fram Emil Strandberg som lyrisk trumpetsolist.
Albumet finns till att börja med enbart på streamingplattformarna men kommer så småningom i en begränsad vinylupplaga. Så ser det ut i det förändrade musikklimat där det fysiska albumet kommit att bli något för den specialintresserade musikkonsumenten.
©Dan Backman (rec publ i SvD 201102)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera