Norah Jones: Pick me up off the floor (Blue Note/Universal, 2020)
Norah Jones håller stilen på sitt sjunde album, det första sedan 2016 års ”Day breaks”. Det bör tolkas på två sätt: dels att hennes singersongwriter-jazz är lika laidback som alltid, dels att hon förblivit en bra och intressant artist. Bra sångerska, bra pianist, bra på att skriva låtar.
Visst kan hon förefalla lite enahanda och sömnig, fast det är ett stilgrepp som ingår i paketet. Vid upprepade lyssningar är det lätt att finna flertalet låtar här som på sitt lite introverta sätt ändå förmår engagera.
Att albumet med sin deppiga titel och inte alltför muntra texter är en kompilation av överblivet material från senare år är svårt att höra, det håller ju genomgående en hög kvalitet och albumet känns sammanhållet.
Grundstommen i låtarna utgörs av Norah Jones rökiga röst och avspända pianospel, bas och trummor. En ordinär pianotrio alltså. Till detta har adderats såväl blås som klaviaturer och gitarrer. Ibland är det bluesigt med Hammond B3 och distad gura, som i ”Flame twin”, ibland sensuellt souligt med ett skönt rakt groove och lite Laura Nyro-lika harmonier, som ”Hurts to be alone”.
De två Jeff Tweedy-producerade spåren sticker inte ut men är som allt annat här njutbart i all sin vackert utmålade melankoli. Avslutande ”Tryin’ to keep it together” är så sorgesam att man nästan fäller en tår.
©Dan Backman (rec pub i Jazz 3/20)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera